Under veckoslutet gjorde vi en kort tur till Stockholm, eftersom jag ifjol hunnit samla en massa reseförmåner med mitt ivriga arkiv- och konferensresande. Vi tog spårvagnen till Ulrikasborg och Olympiaterminalen i regnigt väder, men framme i Stockholm nästa dag sken solen skönt. Vi beslöt att ta tunnelbanan till Östermalmstorg och gå längs Storgatan mot Narvavägen och därifrån till Djurgården, där många museer och sevärdheter ligger så lättillgängliga i närheten till varandra - det går bra att också med små, korta ben ta sig från en plats till en annan här. För lilla Emil var detta första gången på främmande mark - de andra barnen hade varit i Sverige redan ett flertal gånger i hans ålder, såp det var minsann dags också för honom.
Den här gången började vi med Vattenmuseet eller akvariet, vars ingång med vattenfall redan gjorde stort intryck. regnskogen var spännande och det fanns mycket att beundra fastän stället inte är lika stort som exempelvis Sea Life i Helsingfors. Hajar såg vi även, naturligtvis, och lunchen vaqr god men billig, vilket var tacksamt för en barnfamilj.
Från akvariet spankulerade vi vidare mot Junibacken, där vi aldrig varit förr, varken vuxna eller barn. På vägen stannade vi ändå vid ett sorgligt minnesmärke, eftersom jag aldrig hunnit besöka det ordentligt förr: Estoniamonumentet från september 1997. Katastrofen var fruktansvärd och det är liksom en hel generation människor i flera länder som minns den fruktansvärda dagen: "var var du när detta hända" eller "hur fick du höra...?" Själv hade jag nyss inlett mina efterlängtade studier vid universitetet, när jag väcktes av hallåans förfärliga meddelande på morgontv:n. Det var med stor förskräckelse man fortsatte med sina sysslor den dagen, litet som 9/11 senare (i skrivande stund visades nyss ännu en dokumentär om detta på tv)... Jag drog mig till minnes, hur man i arkeologkretsar på 1990-talet fasades över en estnisk arkeologs öde, Priit Ligis. Han forskade i skålgropar i Sverige och Estland och reste uppenbarligen ofta mellan länderna. Också han försvann i havets djup den dramatiska natten 1994. På grund av de små cirklarna i både Sverige , Estland och Finland, berörde hans öde många. Monumentet väckte verkligen tankar också denna soliga dag, speciellt hos dem som själv brukar resa med båt på Östersjön än i denna dag.
Junibacken fick oss snabbt att glömma våra dystra tankar. Inträdesavgiften var ganska dyr, men snart förstod vi varför: i biljetten ingick sagotåget, som var en fantastisk upplevelse både för stora och små - wow! Villa Villerkulla var också pop bland de yngre, som orkade leka, leka och leka ännu mer där.
Efter en kort kaffepaus gick vi till den gamla klassikern från så många tidigare besök: Vasamuseet. Så länge nu skeppet finns här innan det ruttnar bort, ja... I museets dunkla inre var det mycket spännande för en 5- och en nästan 4-åring att undersöka utställningen och förundras över skeppet. Emil sov, precis som de båda andra före honom i samma ålder. Hit lönar det sig alltså att komma för att få babyn att lugnt slumra in i dunklet. Vakna brukar man sedan när det är dags att ta sig tilbaka till tunnelbanan och båten igen.
