Museiverket skär ner i Finland: 40 får gå. Miljoner skall inbesparas ur statens budget och det sker på museernas bekostnad. Jag hörde om detta redan på fjolårets sida, men igår blev det ett offentligt faktum och ett långt inlägg i tv-nyheterna - förhoppningsvis kunde det orsaka litet rabalder. Därför får vi forskare väl även reagera med inlägg kring det hela: Nationalbiblioteket och docent Lahtinen har kommit med välskrivna inlägg kring detta redan.
Det är sorgligt att behöva stänga museerna och dra in på personalen, men vad kan man göra? Speciellt sorgligt är det - liksom Lahtinen konstaterar - att det drabbar oss "vanliga människor". Det vet jag, eftersom jag jobbade "bara" (!) som guide i Finlands Nationalmuseum 2001-2008: i tusentals guidningar mötte jag både gammal och ung, men mest kanske skolelever, vars desperata lärare tog dem till museet I BRIST PÅ RESURSER FÖR UNDERVISNING I HISTORIA! Ja, ni läste rätt: jag fick hundratals gånger dra en timmes guidning om "svenska tiden", dvs. ca 1100-1809 i utställningen och detta var enligt läraren ENDA GÅNGEN DE TALADE OM DENNA PERIOD I FINLANDS HISTORIA. Det var stort ansvar jag fick, och försökte därför göra så gott jag kunde på en mycket begränsad liten stund med eleverna i utställningen - jag hoppas jag kunde göra det väl och att ens någon av dem minns något enstaka jag febrilt berättade om helgon, reformationen och drottning Kristina... Tänk er att det finns människor i Finland som endast denna gång hört om medeltiden! Lärare som tvingas leva med detta faktum och se sina elever fördummas i brist på resurser för undervisning! Vad är vi för en "sivistysvaltio" egentligen - det håller nog på att knaka i fogarna skall jag säga er?! Och vad fick jag för ersättning för mitt kunnande och detta ansvar att allmänbilda unga? Inte många euro, nej, för det är ju inte "lönande"...
Igår nådde även det faktum rubrikerna, att 50 000 unga (män) är utslagna. "Oj, voj, voj", men återigen erbjöds inga konkreta lösningar på detta problem varken på tv eller i tidningen. Hm... Jag vet att jag är en lönlös humanist, men tycker ni inte att kvaliteten och bristen på resurser i skolorna delvis kunde ligga bakom detta? Hur kan vi förutsätta att unga personer vill göra något, hitta på något att syssla med, utveckla personens självbild etc., om de helt enkelt inte VET hur världen fungerar, vad som erbjuds. Uppfinningsrikedom kräver en viss grad av bildning. Och vi forskare är ganska dåliga också på att sprida vår egen bildning: vi bara gnatar på om att "historia är så himla viktigt per se och för vår "identitet"" etc. - men det är ofta bara vackra ord vi tillsammans tanter emellan skrockar på kaffepauserna på våra tiopersoners seminarier, vill jag påstå! Vackra ord om popularisering, men ändå ser vi ofta ner på sådana som "bara" sysslar med att popularisera vetenskap. Jag hoppas en radikal förändring sker i denna attityd, inget annat är helt enkelt rimligt.
För ett par år sedan råkade jag träffa en studiekompis i Kampens köpcentrum aprå på. Hon var himla begåvad i studierna, men ville genast ut i arbetslivet och förlagsbranschen och sysslade nu med läromedel. Jag höll då på att skriva liccen klar och tyckte hon nog också kunde göra det en dag, men hon tyckte att någon också borde göra läromedel. Javisst, tyckte självfallet undertecknad - museipedagog sedan år tillbaka - de facto gör hon ett MYCKET VIKTIGARE JOBB än jag, som forskare. Och jag anser fortfarande så. Fastän forskningen är viktig, tar det ofta tid för nya resultat att nå offentligheten, det kan man ju t.ex. läsa i Hollméns utredning - ja, därför borde vi ju ÖKA KOMMUNIKATIONEN MER EMELLAN FORSKARVÄRLDEN, FÖRLAGEN, SKOLORNA, MUSEERNA... Och det borde nå ALLA! Men, i dags dato: har vi längre råd? Blir det som i USA: privatfinansieriat? Om det blir finansierat alls. Ja jo, Guggenheim... Först lät det så bra, men vid närmare eftertanke... Urk. Prkl.
torsdag 2 februari 2012
torsdag 26 januari 2012
En forskares identitet
Fick inspiration mellan blöjbyten och amningssessioner att skriva några rader om en ung doktorands/forskares identitet, eller hur folk numera är i kläm i sitt jobb och i sin roll på universiteten. En liten debatt påbörjades tack vare Outi Alankos blogginlägg (se länken i rubriken) av flera kolleger och vänner på Facebook, så jag kände omedelbart att "jag måste bekänna".
Om man som doktorand får stipendier av universitets fonder eller av utomstående fonder är man så kallad stipendieforskare - korrigera mig ifall jag har fel. För kanske tio år sedan kunde man be om att få ett arbetsbord på uni någonstans och kanske fick man till och med undervisa som doktorand, dvs. officiellt "fortsättningsstuderande". Så småningom förändrades inställningen i och med att en del doktorander kunde ansöka om tjänster inom "forskarutbildning" och inom "forskarskolor", men varje gång det kom upp en annons om dessa tjänster, kände jag att mitt eget - då udda - ämne om minneskultur inte riktigt platsade, så jag ansökte aldrig någonstans. Fonderna trodde dock på mig, och jag hade kanske också turen att verka intressant, så det sipprade dock in mindre stipendier i jämn takt, som ändå fick mig att tro tillräckligt på mig själv för att fortsätta.
Om man väljer forskaryrket vet man att man själv skall göra sin forskning och det kan ibland kännas ganska ensamt. Dock är kollegerna och vännerna ett enormt stöd och man söker sig gärna till aktiviteter där man kan ventilera sitt ämne och höra om andras projekt - ett sådant rum var bl. a. föreningen Glossa för mig. Ifall man har sitt arbetsrum hemma, bredvid sin säng, som ofta översållas av pappershögar och böcker uppslagna på olika ställen, känns det mycket viktigt att ens kunna ta en kaffe nu och då med kollegan - man är nämligen berövad på en "kontorsgemenskap", som alltså är få förunnad. Personligen märkte jag även att det efter några år började skava på min identitet som forskare - man var endast en svag "satellit" som ibland tangerade lärostolens seminarium, som ibland - tvärtom - kunde kännas som en stenöken p.g.a. bristen på liknande avhandlingsprojekt eller ytliga relationer till kollegerna - ja just ytliga bl.a. därför att man ju extremt sällan träffades! "Innegänget" kanske inte såg ner på en, men det kändes ibland så, fastän man försökte skaka den känslan av sig...
Under årens lopp deltog jag också i sidospår av olika slag - mindre historiker etc. för att helt enkelt för att det ju är kul och för att få mer erfarenhet inom branschen och även tjäna en extra slant i en annars torftig budget - och jobbade inom museibranschen för det mesta som freelance och tf, eftersom jag önskade jag någon gång kunde jobba där i framtiden (med facit på hand nu verkar det dock osannolikt... så det var bortkastad tid, uppenbart). När jag äntligen fick litet fart på avhandlingsprojektet igen, möttes jag plötsligt av totalt oväntad motighet, men situationen löste sig och kanske just den press jag sedan kände fick mig att arbeta extra hårt de sista två åren. Inalles tog det åtta år, vilket inte alls är längre än vad det tagit för de flesta andra kolleger, vare sig de varit närmare bundna till lärostolen eller "satelliter" likt mig.
Trots detta kände jag mig efter några år som "lösdrivare" som en ö-klassens doktorand. Jag insåg att jag sist fick höra om allt möjligt och så sker ännu idag - jag är den som kanske rent av av misstag ibland får höra nyheter från lärostolen. Ifjol arbetade jag som postdoc tack vare ett stipendium av universitetets fonder, men det gjorde att min endaste bindning till uni var att jag kunde påstå mig löst tillhöra min alma mater alltjämnt. Den enda rättigheten jag åtnjutit under doktorandåren var att jag fick ha unis epostadress och tillgång till intranätet - ja jo, två ggr fick jag några slantar för arkiv- och konferensresor. Hm - jag kan nog låta enormt otacksam för allt jag fått, men insikten att jag trots allt slutligen bidrog med en relativt ansenlig summa i och med att jag doktorerade (UM finansierar uni på basis av antalet graduerade), gör att jag nog kunde motivera denna min utläggning. Bara för att ifall någon ung, kvinnlig doktorand som känner sig inne i ett motigt skede, jobbar hemifrån alltjämt efter alla år - som en skolelev med skrivbordet bredvid sängen! - kanske kunde se litet hopp i sin situation: jag blev ändå godkänd till slut. Dock inte med det bästa av vitsord, men i varje fall.
Men i och med att jag aldrig riktigt hörde eller hör till "unigänget" helt fysiskt, har släkten alltid ansett att jag är en riktig bohem som inte "jobbar", har bara fritid och "lever på statens pengar" (yeah right - nej, inte statens, utan på stipendier som kommer från fonder som döda, fordom rika människor grundat minsann, men "vad kan man nu veta exakt... bohem är hon i varje fall"!) och äntligen borde vakna och känna kaffedoften och skaffa mig ett riktigt "jobb". Och visst, dylika projektioner påverkar också mig. Numera känner jag mig allt oftare som en amatör inom branschen... Det beror antagligen på bristen på något eller någon att riktigt ordentligt relatera sig till.
Ibland kan jag fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt doktorerade, det hela känns bara som en konstig dröm... Till all tur finns FB - mitt kollegiala "kafferum" i elektronisk form - jag tror inte jag skulle klara mig annars, utan er kära vänner och kolleger. Och hej, vad är uni egentligen - universitas - det är ju människorna - vår krets - inte byggnaderna eller byråkraterna! Kanske nästa uni bör grundas på webben - "the imagined university", som vi en gång skämtade om på småtimmarna på Nylands!? :)
Om man som doktorand får stipendier av universitets fonder eller av utomstående fonder är man så kallad stipendieforskare - korrigera mig ifall jag har fel. För kanske tio år sedan kunde man be om att få ett arbetsbord på uni någonstans och kanske fick man till och med undervisa som doktorand, dvs. officiellt "fortsättningsstuderande". Så småningom förändrades inställningen i och med att en del doktorander kunde ansöka om tjänster inom "forskarutbildning" och inom "forskarskolor", men varje gång det kom upp en annons om dessa tjänster, kände jag att mitt eget - då udda - ämne om minneskultur inte riktigt platsade, så jag ansökte aldrig någonstans. Fonderna trodde dock på mig, och jag hade kanske också turen att verka intressant, så det sipprade dock in mindre stipendier i jämn takt, som ändå fick mig att tro tillräckligt på mig själv för att fortsätta.
Om man väljer forskaryrket vet man att man själv skall göra sin forskning och det kan ibland kännas ganska ensamt. Dock är kollegerna och vännerna ett enormt stöd och man söker sig gärna till aktiviteter där man kan ventilera sitt ämne och höra om andras projekt - ett sådant rum var bl. a. föreningen Glossa för mig. Ifall man har sitt arbetsrum hemma, bredvid sin säng, som ofta översållas av pappershögar och böcker uppslagna på olika ställen, känns det mycket viktigt att ens kunna ta en kaffe nu och då med kollegan - man är nämligen berövad på en "kontorsgemenskap", som alltså är få förunnad. Personligen märkte jag även att det efter några år började skava på min identitet som forskare - man var endast en svag "satellit" som ibland tangerade lärostolens seminarium, som ibland - tvärtom - kunde kännas som en stenöken p.g.a. bristen på liknande avhandlingsprojekt eller ytliga relationer till kollegerna - ja just ytliga bl.a. därför att man ju extremt sällan träffades! "Innegänget" kanske inte såg ner på en, men det kändes ibland så, fastän man försökte skaka den känslan av sig...
Under årens lopp deltog jag också i sidospår av olika slag - mindre historiker etc. för att helt enkelt för att det ju är kul och för att få mer erfarenhet inom branschen och även tjäna en extra slant i en annars torftig budget - och jobbade inom museibranschen för det mesta som freelance och tf, eftersom jag önskade jag någon gång kunde jobba där i framtiden (med facit på hand nu verkar det dock osannolikt... så det var bortkastad tid, uppenbart). När jag äntligen fick litet fart på avhandlingsprojektet igen, möttes jag plötsligt av totalt oväntad motighet, men situationen löste sig och kanske just den press jag sedan kände fick mig att arbeta extra hårt de sista två åren. Inalles tog det åtta år, vilket inte alls är längre än vad det tagit för de flesta andra kolleger, vare sig de varit närmare bundna till lärostolen eller "satelliter" likt mig.
Trots detta kände jag mig efter några år som "lösdrivare" som en ö-klassens doktorand. Jag insåg att jag sist fick höra om allt möjligt och så sker ännu idag - jag är den som kanske rent av av misstag ibland får höra nyheter från lärostolen. Ifjol arbetade jag som postdoc tack vare ett stipendium av universitetets fonder, men det gjorde att min endaste bindning till uni var att jag kunde påstå mig löst tillhöra min alma mater alltjämnt. Den enda rättigheten jag åtnjutit under doktorandåren var att jag fick ha unis epostadress och tillgång till intranätet - ja jo, två ggr fick jag några slantar för arkiv- och konferensresor. Hm - jag kan nog låta enormt otacksam för allt jag fått, men insikten att jag trots allt slutligen bidrog med en relativt ansenlig summa i och med att jag doktorerade (UM finansierar uni på basis av antalet graduerade), gör att jag nog kunde motivera denna min utläggning. Bara för att ifall någon ung, kvinnlig doktorand som känner sig inne i ett motigt skede, jobbar hemifrån alltjämt efter alla år - som en skolelev med skrivbordet bredvid sängen! - kanske kunde se litet hopp i sin situation: jag blev ändå godkänd till slut. Dock inte med det bästa av vitsord, men i varje fall.
Men i och med att jag aldrig riktigt hörde eller hör till "unigänget" helt fysiskt, har släkten alltid ansett att jag är en riktig bohem som inte "jobbar", har bara fritid och "lever på statens pengar" (yeah right - nej, inte statens, utan på stipendier som kommer från fonder som döda, fordom rika människor grundat minsann, men "vad kan man nu veta exakt... bohem är hon i varje fall"!) och äntligen borde vakna och känna kaffedoften och skaffa mig ett riktigt "jobb". Och visst, dylika projektioner påverkar också mig. Numera känner jag mig allt oftare som en amatör inom branschen... Det beror antagligen på bristen på något eller någon att riktigt ordentligt relatera sig till.
Ibland kan jag fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt doktorerade, det hela känns bara som en konstig dröm... Till all tur finns FB - mitt kollegiala "kafferum" i elektronisk form - jag tror inte jag skulle klara mig annars, utan er kära vänner och kolleger. Och hej, vad är uni egentligen - universitas - det är ju människorna - vår krets - inte byggnaderna eller byråkraterna! Kanske nästa uni bör grundas på webben - "the imagined university", som vi en gång skämtade om på småtimmarna på Nylands!? :)
tisdag 3 januari 2012
Heliga Birgitta till salu!
Birgittaboken "Pyhä Birgitta - Euroopan suojeluspyhimys" på finska som professor Päivi Setälä och jag redigerade (Otavas förlag) under Birgittajubileet 2003 har nu nått reahyllorna: jag såg den idag på rea hos Suomalainen kirjakauppa i köpcentret Kampen i Helsingfors. Löp iväg och inhandla en, om ni är intresserade - endast 8 euro! :)
Redan år 2003 hyste vi förhoppningar om att utge boken även på svenska. Senare har jag kontaktat olika förlag, men ingen har riktigt varit intresserad. I samband med att jag fick finansiering i höstas för att genomföra ett bokprojekt relaterat till Reinhold Hausen, ansökte jag även i samma veva om att få översätta denna bok. Min del av medlen tillfaller alltså båda projekten, vilket betyder att jag nu modigt kan ta itu med en översättning och fråga om intresse för utgivning senare. Eller be om mer finansiering - troligen gör jag det sistnämnda, men en sak i gången. :)
tisdag 22 november 2011
Mening
Vår andra son, vårt tredje barn, lille Emil, beslöt att anlända inte helt utan dramatik. Hans mor drabbades nämligen av graviditetsförgiftning - trots att det är mycket ovanligt med tredje barnet, med samme man. Sista veckorna svullnade jag till något avskyvärt och blodtrycket började stiga - för första gången i mitt liv fick jag skyhöga tal, jag som inte varit van med dylikt. Androm till varnagel bör jag dock påpeka, att jag jobbade med än det ena och än det andra å yrkets vägnar till sista stund - jag borde nog ha lyssnat mer på kroppen och tagit det lugnare.
I vecka 39 började värkarna återkomma regelbundet, men de var så svaga att de inte riktigt hade någon effekt. De tröttade dock ut mamma ganska rejält och slutligen togs jag in på Kvinnokliniken i Helsingfors för uppföljning. Eftersom babyn nu var fullgången, i vecka 40, så beslöt man sätta igång förlossningen, men den tog inte fart förrän jag bad dem spräcka hinnorna - det var min erfarenhet som gjorde att jag kunde be dem om detta, och det hade genast effekt. Eftersom jag äntligen nått förlossningssalen fick jag därefter all hjälp jag kunde tänkas behöva och lille Emil kom lyckligt till världen bara efter fyra timmar, på Finlands farsdag, söndagen den 13 november 2011 klockan 18:11, till sin fars glädje.
Detta var min fjärde förlossning (storasyster föddes 2007, storebror år 2008 och ifjol väntade vi en liten pojke, men han var så illa skadad med ryggmärgsbråck att vi avbröt graviditeten i vecka 21) och jag måste än en gång påpeka, att jag förvisso är historiker och fascineras av det förgångna, men verkligen även vill leva mitt eget liv, idag. Särskilt då det gäller barnafödande skulle man inte vilja vara kvinna för mer än femtio år sedan, då ytterst litet i frågan om smärtstillande medel tycks ha funnits till hands. Nog för att inte heller dagens smärtstillande medel gör det alldeles lätt att föda ändå - babyn kan ju inte pumpas full med riktigt vad som helst. Det sägs i Bibeln att det skall ta ont och vara svårt att få ett barn till världen, och så förblir det väl ett tag till... Lyckan över att få en frisk liten människa i sin famn överstiger dock allt det svåra och tunga.
Vi lever våra liv på olika vis, en del välsignas med en fantastisk karriär, andra med familj, en tredje med något annat. Jag älskar mitt yrke, men ännu mer älskar jag min familj - de har givit mig en verklig mening med tillvaron på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt förut.
söndag 9 oktober 2011
Birgittakongress 2011 - dag 3
Dag 3, lördag 8.10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm, Sverige
Dagen inleddes litet tråkigt för min del, eftersom jag drabbades av yrsel och näsblod innan jag skulle bege mig iväg till kongressen. Det blev en extra stund av vila på hotellet innan jag vågade ta mig iväg för att höra kongressens sista föredrag och också hålla ett själv. Luften av krispigt höstlik, så det var skönt och stämningsfullt i staden – alla stockholmare hade väl inte heller vaknat än, före tio på en lördagmorgon.
När jag hann på plats hade redan två presentationer försiggått, men jag hann lyssna på en tredje, av Veronica O'Mara från Hull, som berättade om “Birgittas liv” i en engelsk kontext. Det handlade alltså om tre texter på middle english och att dessa uppenbarligen varit pop på sin tid. Författarna till dessa s.k. vitor är inte kända, men troligen är de på något sätt förankarade till birgittinerklostret Syon i landet. O'Mara kunde påvisa att Birgitta uppenbarligen inte sågs som ett rent svenskt helgon, utan ingick den engelska kanon av helgon man kände till och läste om, särskilt ett helgon för mödrar och änkor. Synnerligen spännande!
Efter kaffepausen blev det mer om Syon Abbey – nu ett föredrag jag personligen såg mycket fram emot eftersom det handlade om arkeologi: Stuart Forbes från London berättade om gravar som grävts ut i ruinerna av Syon Abbey. Syon grundlades som känt på 1400-talet av Henrik V och upphörde under reformationen. Nunnorna flydde dock utomlands och upprätthöll traditionen och återvände till England, Devon, år 1861 – därav kan man säga att Syon tradition är obruten fastän dess forna klosterbyggnader endast finns kvar under mark.* I de skriftliga källorna hittade man uppgifter om var systrar och bröder begravts i klosterkyrkan från 1485 under några decennier framöver. Arkeologiskt påträffades också så dessa gravar och det verkligt dramatiska skedde, då man kunde identifiera de avlidna, dvs. sammankoppla namn, dödsår och en viss grav. Med andra ord, det var ett exempel på historisk arkeologi då den är som mest berörande!
Följande två föredrag handlade om spännande konsthistoriska utredningar, där forskarna nästan måste agera som privatdetektiver i sina undersökningar. Sissel Plathe från Nationalmuseum i Köpenhamn presenterade restaureringen och undersökningen av en av de äldsta tavlorna på duk i norr, från Maribo. Målningen, som föreställer en dam med vissa attribut som en mantel, en bok, en korg med blommor, huvudduk, har ansetts vara antingen Maria eller Birgitta. Skåpet den finns i är medeltida, med birgittinska symboler på dörrarna. Mycket intressant! Under restaureringen kunde man kosntatera att tavlan troligen är från de första decennierna av 1400-talet, medan dess skåp är från ca 1450. Plathe tror att skåpet kunde ha tillverkats för tavlan för att inviga färdigställandet av klosterkyrkan i Maribos östra kor, men det dock inte säkert.
Nästa föredrag hölls av Elina Räsänen från Helsingfors, som berättade om det så kallade altarbrämet från Vittis. Det var synnerligen spännande att en birgittinsk textil jag stirrat nästan dagligen på i Nationalmuseum i Hfors under nästan ett decennium, nu fick litet mer kött på benen. Räsänen kunde nämligen lätt sabla ner påståendet att brämet som beskriver Marias liv skulle ha gjorts av en viss nunna, Birgitta Anundsdotter. Snarare verkar det som om influensen kom från Vadstena, kanske hela textilien. Upplysande!
Efter mitt eget föredrag hann jag ännu lyssna på en legendarisk forskares pågående forskningsprojekt, nämligen Ruth Rajamaa berättade om källfragment till Pirita hon under de senaste åren lyckats vaska fram. Hon hade även frågat om detaljer kring klostret – t.ex. Om upphittade fynd som indikerar skriftställarverksamhet och böcker - av Jann Tamm, som har grävt där på 1970-och 80-talen osv. Ett källarrum med brända böcker hade faktiskt påträffats, men de förkolnade resterna har inte bevarats. Tyvärr återstår endast fragment av biblioteket som någon gång måste ha funnits där. Birgittareliken påträffades dock är, fick vi höra, faktiskt just nu i Finland för undersökning. Jag antar att detta ingår i prof. Taavitsainens pågående projekt kring reliker – mer om det hör vi väl så småningom. Detsamma gäller även Rajamaas forskning.
Med långa steg lämnade jag de kaffepausande kollegerna och Birgittavännerna och drog mig ut i väntan på taxin. Trött, men lycklig. Ett verkligt lyckat seminarium och otroligt allmänbildande! Jag hoppas arrangörerna lyckas med sitt nästa uppdrag: att fixa oss en fin kongress i England och Syon år 2015 – den kan man bara inte missa i så fall!
*Jag måste lägga in något intressant här: i Amos Andersons arkiv i Hfors hittas många brev till och från dessa engelska nunnorna - detta hörde samman med intresset hos Anderson och Julius Finnberg att återuppliva birgittinerminnet i Nådendal, nå detta har ni ju hört om förr också och det ventileras i min avhandling. Jag hänvisade dock inte till just dessa brev, som resulterade i en del småskrifter som tillhört Anderson (han fick dem sända till sig av nunnorna), men det kunde man kanske “öppna upp” litet mer någongång senare...
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm, Sverige
Dagen inleddes litet tråkigt för min del, eftersom jag drabbades av yrsel och näsblod innan jag skulle bege mig iväg till kongressen. Det blev en extra stund av vila på hotellet innan jag vågade ta mig iväg för att höra kongressens sista föredrag och också hålla ett själv. Luften av krispigt höstlik, så det var skönt och stämningsfullt i staden – alla stockholmare hade väl inte heller vaknat än, före tio på en lördagmorgon.
När jag hann på plats hade redan två presentationer försiggått, men jag hann lyssna på en tredje, av Veronica O'Mara från Hull, som berättade om “Birgittas liv” i en engelsk kontext. Det handlade alltså om tre texter på middle english och att dessa uppenbarligen varit pop på sin tid. Författarna till dessa s.k. vitor är inte kända, men troligen är de på något sätt förankarade till birgittinerklostret Syon i landet. O'Mara kunde påvisa att Birgitta uppenbarligen inte sågs som ett rent svenskt helgon, utan ingick den engelska kanon av helgon man kände till och läste om, särskilt ett helgon för mödrar och änkor. Synnerligen spännande!
Efter kaffepausen blev det mer om Syon Abbey – nu ett föredrag jag personligen såg mycket fram emot eftersom det handlade om arkeologi: Stuart Forbes från London berättade om gravar som grävts ut i ruinerna av Syon Abbey. Syon grundlades som känt på 1400-talet av Henrik V och upphörde under reformationen. Nunnorna flydde dock utomlands och upprätthöll traditionen och återvände till England, Devon, år 1861 – därav kan man säga att Syon tradition är obruten fastän dess forna klosterbyggnader endast finns kvar under mark.* I de skriftliga källorna hittade man uppgifter om var systrar och bröder begravts i klosterkyrkan från 1485 under några decennier framöver. Arkeologiskt påträffades också så dessa gravar och det verkligt dramatiska skedde, då man kunde identifiera de avlidna, dvs. sammankoppla namn, dödsår och en viss grav. Med andra ord, det var ett exempel på historisk arkeologi då den är som mest berörande!
Följande två föredrag handlade om spännande konsthistoriska utredningar, där forskarna nästan måste agera som privatdetektiver i sina undersökningar. Sissel Plathe från Nationalmuseum i Köpenhamn presenterade restaureringen och undersökningen av en av de äldsta tavlorna på duk i norr, från Maribo. Målningen, som föreställer en dam med vissa attribut som en mantel, en bok, en korg med blommor, huvudduk, har ansetts vara antingen Maria eller Birgitta. Skåpet den finns i är medeltida, med birgittinska symboler på dörrarna. Mycket intressant! Under restaureringen kunde man kosntatera att tavlan troligen är från de första decennierna av 1400-talet, medan dess skåp är från ca 1450. Plathe tror att skåpet kunde ha tillverkats för tavlan för att inviga färdigställandet av klosterkyrkan i Maribos östra kor, men det dock inte säkert.
Nästa föredrag hölls av Elina Räsänen från Helsingfors, som berättade om det så kallade altarbrämet från Vittis. Det var synnerligen spännande att en birgittinsk textil jag stirrat nästan dagligen på i Nationalmuseum i Hfors under nästan ett decennium, nu fick litet mer kött på benen. Räsänen kunde nämligen lätt sabla ner påståendet att brämet som beskriver Marias liv skulle ha gjorts av en viss nunna, Birgitta Anundsdotter. Snarare verkar det som om influensen kom från Vadstena, kanske hela textilien. Upplysande!
Efter mitt eget föredrag hann jag ännu lyssna på en legendarisk forskares pågående forskningsprojekt, nämligen Ruth Rajamaa berättade om källfragment till Pirita hon under de senaste åren lyckats vaska fram. Hon hade även frågat om detaljer kring klostret – t.ex. Om upphittade fynd som indikerar skriftställarverksamhet och böcker - av Jann Tamm, som har grävt där på 1970-och 80-talen osv. Ett källarrum med brända böcker hade faktiskt påträffats, men de förkolnade resterna har inte bevarats. Tyvärr återstår endast fragment av biblioteket som någon gång måste ha funnits där. Birgittareliken påträffades dock är, fick vi höra, faktiskt just nu i Finland för undersökning. Jag antar att detta ingår i prof. Taavitsainens pågående projekt kring reliker – mer om det hör vi väl så småningom. Detsamma gäller även Rajamaas forskning.
Med långa steg lämnade jag de kaffepausande kollegerna och Birgittavännerna och drog mig ut i väntan på taxin. Trött, men lycklig. Ett verkligt lyckat seminarium och otroligt allmänbildande! Jag hoppas arrangörerna lyckas med sitt nästa uppdrag: att fixa oss en fin kongress i England och Syon år 2015 – den kan man bara inte missa i så fall!
*Jag måste lägga in något intressant här: i Amos Andersons arkiv i Hfors hittas många brev till och från dessa engelska nunnorna - detta hörde samman med intresset hos Anderson och Julius Finnberg att återuppliva birgittinerminnet i Nådendal, nå detta har ni ju hört om förr också och det ventileras i min avhandling. Jag hänvisade dock inte till just dessa brev, som resulterade i en del småskrifter som tillhört Anderson (han fick dem sända till sig av nunnorna), men det kunde man kanske “öppna upp” litet mer någongång senare...
fredag 7 oktober 2011
Birgittakongress 2011 - dag 2
Dag 2., fredag 7.10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm
Vackert väder I Stockholm och en ny dag av Birgittakongress ,ämpligt på helgonets festdag. Den entusiastiska skaran forskare samlade klockan 9 på Riksaarkivet för att höra dagens första presentationer, av Nilds Dverstorp från Oslo och Leena Enqvist från Helsingfors. Dverstorp höll ett intressant papper baserat på sin avhandling, och jämförde två manuskript, och dryftade kring en kommersiell produktion av manuskript i Vadstena. Flera fakta indikerar att en sådan idkats där och två manuskript av samma skrivare med olika innehåll (den ena bönbok för systrarna, den andra Arbogalagen, visar att klostret producerat texter för bruk även utanför dess murar. Leena Enqvist presenterade däre mot ett tema ur sin avhandling under arbete. Hon har granskat sociala relationer utgående från idealen i bl.a. Lucidariet för systrarna, och som case hade hon Syon Abbey som dock skiljer sig en del från normen. Hon kunde konstatera att de värsta förseelserna med hårdaste straffen faktiskt till 50 % gällde sociala relationer. Straffen var även sociala: man kunde dömas till tystnad för en tid eller till och med till isolering. Nå, mer av Enqvist får vi garanterat höra i framtiden.
I följande papper presenterade Emilia Zochowska från Odense likheter och olikheter mellan allegorier använda av magister Matthias och Birgitta. De använde ofta liknande bilder för själen, synden etc. Men fortfarande är det svårt att avgöra vem av dem som blev influerad av den andra. Båda var influerade av Bibeln, men Matthias naturligtvis mer påläst med kyrkofäderna etc.
Efter en kort kaffepaus fortsatte förmiddagen med två presentationer, av Mia Åkestam från Stockholm och Angela Kappeler från Marbourg. Båda presentationerna gällde konsthistoria och Åkestam inledde med att presentera bilder inspierade av Birgittas syn på åtrå, som kan både vara syndig åtrå och den goda längtan till Gud. Mycket intressanta detaljer och tänkvärda helheter ventilerades. Kappeler presenterade därefter ett sidospår I sin forskning, om möjliga birgittinska motiv I en graduale och ett altarskåp i Tyskland. Det var ny information för många, inklusive undertecknad, att cisterciensernunnorna och premonstratensernunnorna använde krona i sin ordendräkt i norra Tyskland på 1300-talet! Jag har alltid trott det var en typisk birgittinsk detalj i klädedräkten - det kunde vara möjligt att Birgitta fick intryck av detta bruk i och med sina kontakter till cistercienserorden eller på sin stora pilgrimsfärd genom Europa på 1340-talet... Alltid något nytt, med andra ord, man lär sig på kongress.
I samband med lunchpausen bjöds vi på litet extraordinärt program. Riksarkivets personla hade plockat fram några legendariska birgittinska guldkorn för oss att titta på in situ, bl.a. Magnus Erikssons donationsbrev för ett kloster och en gravkyrka från år 1346, Diarium Vadztensene etc. I vitrinen låg också Nådendals fundationsbrev från 1438 och ståtade. Superfint - dessa manuskrpit man läst om så många gånger nu alldeles under ens ögon, ja, nu har man alltså också sett dem på riktigt.
Efter lunchen fortsatte sessionerna med två föredrag om forskningen kring medeltida fragment. Ville Walta från Helsingfors presenterade dsin pågående forksning kring fragment från Nådendal och Anna Wolodarski från Kungliga b iblioteket diskuterade Vadstenafragment. På KB och i Nationalbiblioteket i Hfors finns tusentals fragmetn från tusentals manuskript som det kommer att ta år och år att undersöka. Fragmenten har bevarats som pärmar till fogderäkenskaper, vilket är ett sätt att utreda deras ursprungliga proveniens. Ett annat sätt är att granska innehållet och ett tredje att jämföra stilar. Utmanande, man får respekt för forskning med dylika arbetsdryga projekt.
Eftermiddagens andra session inleddes av professorn i konsthistoria Kersti Markus, som presentera grundandet av Pirita kloster utanför Tallinn. Under senare år aar synen på klostrets tillblivelse reviderats och måste nu relateras till större skeenden både inom Kalmarunionen, Tyska orden och politiska aktörer i staden Tallinn. Den enorma kyrkan, som numera står som ruin, har följaktligen också tydliga influenser av den tyska ordens bygge och av liknande byggnader i Tallinn, t.ex. det stora gilleshuset och dominikanernas kyrka. Mycket intressant! Tallins elit anammade också tydlig birgittinerna. Det andra föredraget hölls av Sören Kaspersen från Danmark och behandlade fortsättningsvis konshistoria, nu den så kallade Vadstenaskolan som dekorerat diverse kyrkor med motiv om skapelsen, tydligt inspirerade av Augustinus. Motiven kopierade uppenbarligen från birgittinska källor och illuminerade manuskrpit visar tydliga paralleller till kyrkornas bilder. Detta trots att man vet att Birgitta/birgittinerna inte gärna framhöll dekoration av kyrkor. Samma stil fortatte dock i 100 år, hela 1400-talet, vilket är remarkabelt. Man valde tydligt en viss retorik, en viss världsbild, i sitt konstnärliga uttryck.
Dagen skulle ha innehållit ytterligare två intressanta presentationer, men jag måste smita iväg – mina fötter hade svullnat till och jag behövde gå ut och gå i höstkvällens sista ljus. Tillbaka på hotellet kan man återigen pusta ut och återhämta sig efter ännu en mycket givande dag kring teman i dagens Birgittaforskning.
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm
Vackert väder I Stockholm och en ny dag av Birgittakongress ,ämpligt på helgonets festdag. Den entusiastiska skaran forskare samlade klockan 9 på Riksaarkivet för att höra dagens första presentationer, av Nilds Dverstorp från Oslo och Leena Enqvist från Helsingfors. Dverstorp höll ett intressant papper baserat på sin avhandling, och jämförde två manuskript, och dryftade kring en kommersiell produktion av manuskript i Vadstena. Flera fakta indikerar att en sådan idkats där och två manuskript av samma skrivare med olika innehåll (den ena bönbok för systrarna, den andra Arbogalagen, visar att klostret producerat texter för bruk även utanför dess murar. Leena Enqvist presenterade däre mot ett tema ur sin avhandling under arbete. Hon har granskat sociala relationer utgående från idealen i bl.a. Lucidariet för systrarna, och som case hade hon Syon Abbey som dock skiljer sig en del från normen. Hon kunde konstatera att de värsta förseelserna med hårdaste straffen faktiskt till 50 % gällde sociala relationer. Straffen var även sociala: man kunde dömas till tystnad för en tid eller till och med till isolering. Nå, mer av Enqvist får vi garanterat höra i framtiden.
I följande papper presenterade Emilia Zochowska från Odense likheter och olikheter mellan allegorier använda av magister Matthias och Birgitta. De använde ofta liknande bilder för själen, synden etc. Men fortfarande är det svårt att avgöra vem av dem som blev influerad av den andra. Båda var influerade av Bibeln, men Matthias naturligtvis mer påläst med kyrkofäderna etc.
Efter en kort kaffepaus fortsatte förmiddagen med två presentationer, av Mia Åkestam från Stockholm och Angela Kappeler från Marbourg. Båda presentationerna gällde konsthistoria och Åkestam inledde med att presentera bilder inspierade av Birgittas syn på åtrå, som kan både vara syndig åtrå och den goda längtan till Gud. Mycket intressanta detaljer och tänkvärda helheter ventilerades. Kappeler presenterade därefter ett sidospår I sin forskning, om möjliga birgittinska motiv I en graduale och ett altarskåp i Tyskland. Det var ny information för många, inklusive undertecknad, att cisterciensernunnorna och premonstratensernunnorna använde krona i sin ordendräkt i norra Tyskland på 1300-talet! Jag har alltid trott det var en typisk birgittinsk detalj i klädedräkten - det kunde vara möjligt att Birgitta fick intryck av detta bruk i och med sina kontakter till cistercienserorden eller på sin stora pilgrimsfärd genom Europa på 1340-talet... Alltid något nytt, med andra ord, man lär sig på kongress.
I samband med lunchpausen bjöds vi på litet extraordinärt program. Riksarkivets personla hade plockat fram några legendariska birgittinska guldkorn för oss att titta på in situ, bl.a. Magnus Erikssons donationsbrev för ett kloster och en gravkyrka från år 1346, Diarium Vadztensene etc. I vitrinen låg också Nådendals fundationsbrev från 1438 och ståtade. Superfint - dessa manuskrpit man läst om så många gånger nu alldeles under ens ögon, ja, nu har man alltså också sett dem på riktigt.
Efter lunchen fortsatte sessionerna med två föredrag om forskningen kring medeltida fragment. Ville Walta från Helsingfors presenterade dsin pågående forksning kring fragment från Nådendal och Anna Wolodarski från Kungliga b iblioteket diskuterade Vadstenafragment. På KB och i Nationalbiblioteket i Hfors finns tusentals fragmetn från tusentals manuskript som det kommer att ta år och år att undersöka. Fragmenten har bevarats som pärmar till fogderäkenskaper, vilket är ett sätt att utreda deras ursprungliga proveniens. Ett annat sätt är att granska innehållet och ett tredje att jämföra stilar. Utmanande, man får respekt för forskning med dylika arbetsdryga projekt.
Eftermiddagens andra session inleddes av professorn i konsthistoria Kersti Markus, som presentera grundandet av Pirita kloster utanför Tallinn. Under senare år aar synen på klostrets tillblivelse reviderats och måste nu relateras till större skeenden både inom Kalmarunionen, Tyska orden och politiska aktörer i staden Tallinn. Den enorma kyrkan, som numera står som ruin, har följaktligen också tydliga influenser av den tyska ordens bygge och av liknande byggnader i Tallinn, t.ex. det stora gilleshuset och dominikanernas kyrka. Mycket intressant! Tallins elit anammade också tydlig birgittinerna. Det andra föredraget hölls av Sören Kaspersen från Danmark och behandlade fortsättningsvis konshistoria, nu den så kallade Vadstenaskolan som dekorerat diverse kyrkor med motiv om skapelsen, tydligt inspirerade av Augustinus. Motiven kopierade uppenbarligen från birgittinska källor och illuminerade manuskrpit visar tydliga paralleller till kyrkornas bilder. Detta trots att man vet att Birgitta/birgittinerna inte gärna framhöll dekoration av kyrkor. Samma stil fortatte dock i 100 år, hela 1400-talet, vilket är remarkabelt. Man valde tydligt en viss retorik, en viss världsbild, i sitt konstnärliga uttryck.
Dagen skulle ha innehållit ytterligare två intressanta presentationer, men jag måste smita iväg – mina fötter hade svullnat till och jag behövde gå ut och gå i höstkvällens sista ljus. Tillbaka på hotellet kan man återigen pusta ut och återhämta sig efter ännu en mycket givande dag kring teman i dagens Birgittaforskning.
torsdag 6 oktober 2011
Birgittakongress 2011 - dag 1
Torsdag 6 10.2011
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm, Sverige
Efter en gungig natt på norra Östersjön från Helsingfors till Stockholm kom båten lyckligt till Värtahamnen och jag kunde ta mig till Hotel Amaranten, där deltagarna i årets Birgittakongress skulle inkvarteras. Klockan var bara litet över tio på morgonen då allt redan var klappat och klart, så jag beslöt mig för att ta mig till fots längs en höstlig Mälarstrand från Kungsholmen till Riksarkivet – skönt och friskt. Lyxigt hotell, centralt – fint! Det är fantastiskt att få alla konstnader för kongressen till godo – uppenbarligen via den generösa sponsorn, Markus Wallenbergs Stiftelse för Internationellt Vetenskapligt Samarbete. Årets kongress har arrangerats av Birgitttastiftelsen, Centrum för Medeltidsstudier vid Stockholms universitet, Kungl. Vitterhets akademien och Riksarkivet.
Väl framme insåg jag att utbudet av lunchrestauranger i området verkar synnerligen dåligt. Efter några förfrågningar tog jag mig den närliggande DN-skyskrapan, där det fanns ett kargt kafé. Jag är mycket förvånad över att folk gnagade på sina torra, färdigpackade smörgåsar och sallader, sörplade i sina mikrosoppor. Besviken. Inte så värst ekologiskt eller närigsrikt detta lunchcafé. Kanske folk inte äter ordentliga luncher här, som i Finland? Mene ja tiedä. Kongressen 2007 hölls i Historiska museet och där finns en fin restaurang, och f.ö. Finns det gott om fina restauranger på Östermalm överlag, så detta var alltså ett litet bakslag. Föredrag intages bäst på nöjd mage, nämligen.
Snart var det i varje fall dags för den efterlängtade kongressen att köra igång, klokcan 14. Innan dess fanns litet tid att mingla med bekanta kolleger och vänner – kul. Key note för kongressen hölls av professor Stephan Borgehammar från Lund – ett känt namn inom Birgittaforskningen. Borgehammars föredrag handlade om Birgitta som pilgrim genomn livet och han reflekterade på ett tänkvärt sätt över skillnaderna i ett medeltida och modernt sätt att tänka: andligheten var spirituell, men i högsta grad mycket fysisk, manifesterad i helgon, deras platser och reliker. Ofta I samband med dessa platser fick Birgitta sina direkta uppenbarelser av helgonen, “Guds vänner”, som hon fysiskt ville stå i kontakt med.
Eftermiddagens första session inleddes med Unn Falkeids (Oslo) föredrag och Liber Questionum, dvs. Birgittas femte bok. En klassiker, som I detta föredrag sammanbands med litterära samtida så som Dante och kan sålunda också ses som ett politiskt ställningstagande, i likhet med samtida tänkares, mot påvens vistelse i Avignon. Estetiska och politiska aspekter är starkt sammanvävda i en mycket fysisk text, ansåg Falkeid. Det andra föredraget av Corine Schleif (Phoenix) handlade om birgittinernunnan Catharina i klostret Maria Mai, som beställde dyrbara glasfönster till klostergången. Tack vare en intensiv brevväxling får man också en bild av det kontemplativa livet i klostret. Donatorerna fick sina minnen bevarade I de fina målningarna, samtidigt som klostergången blev prydd av scener ur Kristi lidande och Marias plågor. Gången fungerade som kontemplation för nunnorna, som vandrade här i procession och sjöng. Mycket intressant!
En sen kaffepaus rundade av dagen, som avslutades med en andra session med tre föredrag. Volker Scheir (Phoenix), från samma projekt som Schleif, inledde med att diskutera tre bevarade sångmanuskript från nunnornas processioner. De liturgiska funktionerna var uppenbara, men även de estetiska och emotionella aspekterna bör lyftas fram, ansåg han. I både Scheirs och Schleifs föredrag såg jag ofta bekanta vyer – nämligen bilder från klostergången i Pirita – vimla förbi, kanske just därför att den bevarats. Följande papper presenterades av Roger Andersson (Stockholm), som berättade om problem och lösningar för ett nytt projekt – nämligen att redigera de fornsvenska uppenbarelserna. Gustav Klemmings 1800-talsredaktion är föråldrad på många sätt och efter att tiotals år av arbete med den latinska editionen äntligen avslutas, är det dags för forskarna att kavla upp ärmarna med de fornsvenska texterna. Fint att höra – hoppas verkligen att de får digert med medel för detta!
Det sista pappret för ikväll presenterades av Ingela Hedström från Stockholm. Hon ville lyfta fram sin nya forskning kring nunnornas Lucidarium, dvs. En text innehållade råd och anvisningar för hur nunnorna skall arbeta, mässor firas, klostret byggas etc. Den bevarade svenska versionen är uppenbarligen en kopia av en senare på latin, vilket gör också rekonstruktionsförsök ganska svåra. Den svenska urtexten översattes troligen till latin och tyska och behovet var särskilt stort i början av 1400-talet då orden expanderade.
Regnet smattrade på glasfönstret högt ovanför oss och det var glada i hågen, men ganska trötta, vi kunde tacka för en givande första dag för att bege oss mot hotellet. Och strax vankas middag med kollegerna – fint! Tack: hotellet med sin WLAN :)
Riksarkivet (Marieberg), Stockholm, Sverige
Efter en gungig natt på norra Östersjön från Helsingfors till Stockholm kom båten lyckligt till Värtahamnen och jag kunde ta mig till Hotel Amaranten, där deltagarna i årets Birgittakongress skulle inkvarteras. Klockan var bara litet över tio på morgonen då allt redan var klappat och klart, så jag beslöt mig för att ta mig till fots längs en höstlig Mälarstrand från Kungsholmen till Riksarkivet – skönt och friskt. Lyxigt hotell, centralt – fint! Det är fantastiskt att få alla konstnader för kongressen till godo – uppenbarligen via den generösa sponsorn, Markus Wallenbergs Stiftelse för Internationellt Vetenskapligt Samarbete. Årets kongress har arrangerats av Birgitttastiftelsen, Centrum för Medeltidsstudier vid Stockholms universitet, Kungl. Vitterhets akademien och Riksarkivet.
Väl framme insåg jag att utbudet av lunchrestauranger i området verkar synnerligen dåligt. Efter några förfrågningar tog jag mig den närliggande DN-skyskrapan, där det fanns ett kargt kafé. Jag är mycket förvånad över att folk gnagade på sina torra, färdigpackade smörgåsar och sallader, sörplade i sina mikrosoppor. Besviken. Inte så värst ekologiskt eller närigsrikt detta lunchcafé. Kanske folk inte äter ordentliga luncher här, som i Finland? Mene ja tiedä. Kongressen 2007 hölls i Historiska museet och där finns en fin restaurang, och f.ö. Finns det gott om fina restauranger på Östermalm överlag, så detta var alltså ett litet bakslag. Föredrag intages bäst på nöjd mage, nämligen.
Snart var det i varje fall dags för den efterlängtade kongressen att köra igång, klokcan 14. Innan dess fanns litet tid att mingla med bekanta kolleger och vänner – kul. Key note för kongressen hölls av professor Stephan Borgehammar från Lund – ett känt namn inom Birgittaforskningen. Borgehammars föredrag handlade om Birgitta som pilgrim genomn livet och han reflekterade på ett tänkvärt sätt över skillnaderna i ett medeltida och modernt sätt att tänka: andligheten var spirituell, men i högsta grad mycket fysisk, manifesterad i helgon, deras platser och reliker. Ofta I samband med dessa platser fick Birgitta sina direkta uppenbarelser av helgonen, “Guds vänner”, som hon fysiskt ville stå i kontakt med.
Eftermiddagens första session inleddes med Unn Falkeids (Oslo) föredrag och Liber Questionum, dvs. Birgittas femte bok. En klassiker, som I detta föredrag sammanbands med litterära samtida så som Dante och kan sålunda också ses som ett politiskt ställningstagande, i likhet med samtida tänkares, mot påvens vistelse i Avignon. Estetiska och politiska aspekter är starkt sammanvävda i en mycket fysisk text, ansåg Falkeid. Det andra föredraget av Corine Schleif (Phoenix) handlade om birgittinernunnan Catharina i klostret Maria Mai, som beställde dyrbara glasfönster till klostergången. Tack vare en intensiv brevväxling får man också en bild av det kontemplativa livet i klostret. Donatorerna fick sina minnen bevarade I de fina målningarna, samtidigt som klostergången blev prydd av scener ur Kristi lidande och Marias plågor. Gången fungerade som kontemplation för nunnorna, som vandrade här i procession och sjöng. Mycket intressant!
En sen kaffepaus rundade av dagen, som avslutades med en andra session med tre föredrag. Volker Scheir (Phoenix), från samma projekt som Schleif, inledde med att diskutera tre bevarade sångmanuskript från nunnornas processioner. De liturgiska funktionerna var uppenbara, men även de estetiska och emotionella aspekterna bör lyftas fram, ansåg han. I både Scheirs och Schleifs föredrag såg jag ofta bekanta vyer – nämligen bilder från klostergången i Pirita – vimla förbi, kanske just därför att den bevarats. Följande papper presenterades av Roger Andersson (Stockholm), som berättade om problem och lösningar för ett nytt projekt – nämligen att redigera de fornsvenska uppenbarelserna. Gustav Klemmings 1800-talsredaktion är föråldrad på många sätt och efter att tiotals år av arbete med den latinska editionen äntligen avslutas, är det dags för forskarna att kavla upp ärmarna med de fornsvenska texterna. Fint att höra – hoppas verkligen att de får digert med medel för detta!
Det sista pappret för ikväll presenterades av Ingela Hedström från Stockholm. Hon ville lyfta fram sin nya forskning kring nunnornas Lucidarium, dvs. En text innehållade råd och anvisningar för hur nunnorna skall arbeta, mässor firas, klostret byggas etc. Den bevarade svenska versionen är uppenbarligen en kopia av en senare på latin, vilket gör också rekonstruktionsförsök ganska svåra. Den svenska urtexten översattes troligen till latin och tyska och behovet var särskilt stort i början av 1400-talet då orden expanderade.
Regnet smattrade på glasfönstret högt ovanför oss och det var glada i hågen, men ganska trötta, vi kunde tacka för en givande första dag för att bege oss mot hotellet. Och strax vankas middag med kollegerna – fint! Tack: hotellet med sin WLAN :)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)