Idolen i sanden!

Efter en paus på tio år för mig i fält på arkeologiska utgrävningar (om inte Nationalmuseets konstgjorda utgrävning på bakgården i 'En dag som arkeolog' verkstaden räknas), återvände jag igår som frivillig hjälp på arkeolog Jan Fasts grävning på stenåldersboplatsen Ånäs i Vanda (Vantaa Jokiniemi). Redan i söndags var vi ju med hela familjen och beundrade stället, men jag beslöt också komma en dag och jobba här, få litet känning igen hur det är med fältarbete. Grävningen är en klassisk nivågrävning i 5 cm lager och sanden är härlig och inte alls motsträvig att sätta mursleven i. Fynden hittills på grävningarna har bestått av en fin flintpilspets och vackra keramikskärvor av typisk kamkeramik-Uskela. Vädret var vackert även idag och amatörerna i Ango också redo att hugga i med arbete. Grävningsplatsen är skönt skuggad av träd och en frisk bris höll oss pigga och nöjda.

Då plötsligt hände det ofattbara, bara ungefär en kvart efter att vi börjat gräva klockan nio – en av rutorna dolde en antropomorf leridol, som är ett sällsynt fynd! Kyllikki fick sig sitt livs fynd, vilken även Jan kunde rapportera stort om till media igår: i Yle, Helsingin Sanomat, Iltalehti, Iltasanomat, Metro, Tians nyheter... Det var en lycklig arkeolog, som kunde se tillbaka till ett tidigare sensationellt fynd från samma plats – en leridol med ett mansansikte för tjugo år sedan – men nu med en krumryggad leridol att presentera för allmänheten. Utgrävningarna avstannade naturligtvis för en god stund när vi måste smälta fyndet och resten av dagen var Jan upptagen med media, som stormade till platsen. Ett 6 000 år gammalt föremål är verkligen fascinerande, men vad den egentligen symboliserar - eller är det bara en leksak? – det kan vi aldrig få veta.

Idag fortsätter grävningarna ännu och vi får hoppas att murslevarna är skarpa och att Jan hinner nå botten i tid: följ med det hela på hans blogg. Han lovade att vi får fortsätta här i nästa sommar igen – vad roligt!

Sommarveckoslut med natur och kultur

Kul i Noux!

Senaste veckoslut var hett, men för vår familjs del mycket aktivt: vi njöt av både kultur och natur i huvudstadsregionen. På lördagen var vi på vår årliga vandring i Noux nationalpark, där Johannes och jag gick den korta Rödhakerundan och så hade vi alla picknick i Haukkalampi. Det var verkligen härligt och ju äldre barnen blir, ju lättare är det att klara sig utan kärra och en massa tillbehör.

Efter besöket i naturen tog vi oss en titt på sommarens utställning om Loja Saarinen på Hvitträsk. Tmi Eva Ahl deltog på ett hörn i utställningen och jag har inte besökt själva museet på flera år, så det var trevligt att både se miniutställningen och själva byggnaden med sina härliga interiörer. Johannes och Helena tyckte också det var ett vackert, slottslikt förr-i-tiden hus och betedde sig fint under besöket - stora barn! Museet och kaféet var välbesökt och en engelskspråkig visning var på gång medan vi var där - trevligt! Trädgården är även värd att flanera i, särskilt ta en titt på den vackra vyn över sjön från lusthuset.

Utgrävningsområdet i Ånäs 2014.

Igår tog vi oss tid till att åka till Vanda och Ånäs, där arkeologen Jan Fast leder arkeologiska utgrävningar. utgrävningarnas fokus är på stenåldern, närmare bestämt perioden 'typisk kamkeramik'-'Uskela'. Utgrävningen arrangeras tillsammans med Heureka och Helsingfors universitets Alumner och har varit en succé. Det är fråga om publik arkeologi, eftersom fast under sin karriär varit aktiv med att engagera den stora allmänheten, media och amatörer i arkeologi. Även i år har en stor del av grävarna varit glada och flitiga amatörer. Utgrävningarna har även fått fin synlighet i media och för Fast är det hela speciellt: här grävda han även i början av 90-talet och hit kom han alltså tillbaka. Utgrävningarna fortsätter ännu denna vecka och jag har själv lovat delta i mån om möjlighet - det är tio år sedan jag konkret själv var i fält, så det kunde vara nyttigt. År 1996 var jag själv anställd vid Museiverkets utgrävningar på andra sidan ån i Stenkulla och även nästa år i Maarinkunnas (Markulla) - här står nu bostadshusen tätt, men Ånässidan är alltså ännu fredat för kommande generationer och forskningen. Fast gjorde ett sensationellt fynd för tjugo år sedan, en idolgestalt (ett huvud av en människa), som numera är på Finlands nationalmuseum. Jag minns själv att artikeln om fyndet i Tiede gjorde stort intryck på mig, som då ännu var en gymnasieflicka. Men kanske det bidrog till mitt yrkesval? i varje fall deltog jag i Fasts utgrävningar i Oitans 1995 och på den vägen är jag. I år har Fast också varit med om att hitta fina fynd: bland annat en flintpilspets: man kan läsa mer om allt detta på hans blogg.

Barnen och Mikko på kanten av utgrävningen till höger. Jan Fast inspekterar fynd och strukturer med sina grävare i mitten.

Nytt, interaktivt och informativt i Fiskars museum

Till Fiskars museums byggnader hör bland annat den renoverade huvudbyggnaden uppe på kullen, arkivet till höger och Slaggbyggnaden till vänster, där en utställning även finns i övre våningen, vilken man inte bör missa.

Igår var det äntligen dags att ta mig tid att besöka Fiskars museums nya basutställning och det renoverade huset. Museet renoverades under våren 2014, vilket kunde följas på den välskrivna bloggen. Resultatet kunde visas upp från och med 1.6.2014 och utställningen har recenserats också av Kapioneeri. I den fräscht renoverade huvudbyggnaden uppe på backen (Åkerraden 9) möts vi först av museibutiken, där man för en billig peng kan betala in sig till museet (barn under 18 år går in gratis), och här kan man även handla smått och gott, däribland järnföremål - naturligtvis. Därefter börjar utställningen med en tillfällig del, som i år presenterar jubileer och fester. Fiskars jubileerna genom tiderna får stor uppmärksamhet, eftersom ett dylikt (365) firas även i år. Det är intressant att se hur historien brukats under jubileerna och vilka föremål och monument som tillkommit - däribland frimärken för 350-årsjubileet år 1999. En verkligt intressant utställning!

Utställningen om fester och jubileer är mycket informativ och presenterar både personer, platser och historiebruk.

Därefter får man se på film och på den vänstra väggen bekanta sig med brukets historia i korthet. Texterna är korta och koncisa och trevligt illustrerade - ett mästerprov på hur man SKALL göra affischer i en utställning, så att de går hem hos publiken. Genom en rolig "tidsmaskin" som man snurrar får man glimtar ur historien - fyndigt för både liten och stor.

Den roliga tidsmaskinen på Fiskars museum är färggrann och charmig.

Utställningen är med andra ord interaktiv på många vis och man får bland annat också pröva på att arbeta i den mekaniska verkstaden själv. Utställningen fortsätter genom ett arbetarhem varpå man smidigt går upp till övre våningen, där bruksmiljön presenteras. von Julins bakgrund var apotekarens, vilket även framhävs vid sidan av det faktum att bruket hade både skola, apotek och bibliotek på sin tid. Slutet av utställningen är ännu under bygge och vissa tomma väggar nästan skriker efter några fler affischer med texter och bilder, som kunde ge upplysningar om livet i bruket. Vad mer utställningen har att ge får vi alltså ännu vänta på till hösten, men eftersom museet verkligen är värt flera besök är det ju enbart ett sätt att locka besökaren tillbaka igen.

Museets huvudbyggnad verkade i tiden som kontorsbyggnad, vilket gör att man självfallet kan få pröva på att svara i gammaldags telefon och skriva på skrivmaskin där.

Museet omfattar flera byggnader, som är öppna sommartid, och vi tog oss också en titt i de övriga byggnaderna. Slaggbyggnadens övre våning presenterar en änkas och en skogsarbetares bostäder samt en titt i hur lanthandeln såg ut förr. Likaså visas Pojos första fina tv-apparat samt livet på 1960-talet, då Fiskars berömda platsprodukter tillverkades och livet förändrades i arbetarhemmet på många vis. Ficklampor gör att det blir extra spännande för barn och vuxna att leta reda på detaljer i utställningen, samt leta efter de gömda mössen.

Det var mycket roligt att få se hur man gjuter tennsoldater och att få dessa med sig hem efteråt.

Barnen fick dessutom gjuta tennsoldater igår, vilket var mycket uppskattat. Summa summarum kan man konstatera, att utställningen och verksamheten på museet är mycket barnvänligt, lätt att nå och lyckat. Idag hann vi inte bekanta oss med så mycket annat än museet och den fantastiska lekplatsen i Nedre bruket, innan det var dags att åka hem i hettan. Jag tog mig ännu en titt på nya kafét och baren Laundry, som öppnade i våras, hos Rob och Leea i den gamla tvättstugan, där de även har hållit B&B. Den svala terrassen var nästan fullsatt och caféet var mycket mysigt! Här lär ska byn samlas numera nästan varje kväll - det var ett rum som verkligen behövdes för den forna brukets, numera konstnärernas miljö i Fiskars, anser invånarna. Hit kommer jag snart tillbaka igen för att njuta av stämningen!

Laundry Fiskars Café Bar i sin nyöppnade skepnad. Man kan även njuta på terrassen (till vänster utanför bilden) och handla i boden bredvid.

'Fornmarknad' i Lovisa 2014 - varför?

Fornmarknad i Bastion Ungern i Lovisa 12-13.7.2014.

Igår åkte vi en tur tillbaka till Östnyland och Lovisa för att besöka årets Fornmarknad. Evenemanget lär ska vara relativt nytt och arrangerades ifjol, kanske tidigare. I varje fall hade jag totalt missat att dylikt arrangeras också i Östnyland, så det var en trevlig överraskning. Marknaden pågår ännu idag söndag 13.7 mellan 10-16, om ni råkar ha vägarna förbi.

På marknaden såldes produkter med historia. I samband med dessa smycken hänvisades till den tavastländska forntiden, dess 'storhetstid' med fornborgar och stormän... Det är ett sorts kommersiellt arkeologibruk, som har sin etablerade plats på dessa 'Fornmarknader'.

Bastionen är fin och ligger precis intill Lovisa stadskärna. Därför är det synd att det historiska inte lyfts tydligare fram här på marknaden. Varför kalla den enbart 'Fornmarknad' och hänvisa mest till en obestämbar medeltid? Kunde inte bastionen i sig utgöra den ram som den verkligen är, med rötter i 1700-talet? Då kunde marknaden här i Lovisa fokusera mera på 1700-talet. Det är också 'förr i tiden', och visst har vi många medeltidsmarknader i den finländska sommaren, men var är 1700-talet? Endast på Sveaborg? Jag tycker absolut jag hellre sett pigor och fina damer här, sälja sina ekologiska produkter i 1700-talsklädsel, bära omkring på sina korgar, koka te och till och med det nästan halvt olagliga kaffet för besökarna. Mikko sa, att folk inte förstår finesserna - att allt är bara 'förr i tiden' som man förklarar det för 5-åringar, att folk inte förstår skillnad mellan förhistoria, medeltid och t.ex. 1700-talet, att det skulle vara 'pärlor för svinen'. Är det så? Jag skulle önska litet mer variation - 1700-talet var ett MYCKET spännande och omvälvande sekel inte minst i Finland - en källa till otaliga berättelser, flankerad av vacker 'historisk' musik. Mina kolleger som forskar i 1700-talet skulle ha massor att erbjuda ifall någon bara frågade. Come on, Lovisa - satsa nästa år på '1700-talsmarknad', det skulle vara något alldeles oerhört intressant i dessa kulisser!

På Fornmarknaden kunde man slå sitt eget mynt, speciellt för just denna marknad.

Många försäljare såg bekanta ut, såsom Salakirjat, som frekventerar dessa evenemang med sina speciella böcker. Dagen var solig och vacker, men här var man inte lika strikt gällande produkterna och försäljarna som exempelvis på Medeltidsmarknaden, utan här fick man sig också moderna bakverk och en slurk med kaffe. Musikerna var även på plats och spelade musik i medeltida stil och ljudvärlden är förvisso en viktig del av upplevelsen.

Bastion Ungern i sig är en fin upplevelse, men barnen förstod inte riktigt vad en försvarsanläggning är och hur det hängde ihop med stadens grundande. Spännande i varje fall.

Barnen fick sina träsvärd och dottern en lergök - mycket glädje av små ting. Förhoppningsvis är dessa leksaker hållbarare än moderna platsgrejer.

Bruksmiljö i Östnyland: Strömfors

Bruksmuseet i Strömfors är beläget i den så kallade Nedre smedjan.

I Östra Nyland finns bruksmiljön i Strömfors från 1600-talet, som är värt ett besök. Brukets grundare och ägare var till en början naturligtvis traktens stormän av ätten Creutz, men bruket övergick senare till af Forselles och slutligen klanen Ahlström, som sedermera fokuserade mer på sågar än järnframställning. I brukets lilla museum i den nedre smedjan finns en fin stånghammare och också glimtar ur livet på bruket. Intressanta föremål finns att beskåda: hornorkesterns notblad och instrument, järnprodukter och uppläggning från en industriutställning, skrivbord och gamla skrivmaskiner med mera, med mera. Barnen fick också klättra in i loket "Bässen" i utställningen. Tankarna går till "Lill-Bässen" i Fiskars, som finns att beskåda i centrum av byn i det nedre bruket. Transporten med de smalspåriga järnvägarna för drygt hundra år sedan var en viktig länk i processen hur produkterna skeppades ut i världen.

Brukets kyrka härstammar från 1600-talet, men fick sin nuvarande skepnad år 1898 under Ahlströmarnas tid, får vi höra av guiden som hjälper oss på plats. Tyvärr försiggick en vigselövning i den pittoreska träkyrkan, varför vi inte ville storma rakt in, men genom fönstren kunde man ändå se en skymt av Helene Schjerfbecks berömda altartavla - den enda hon lär ska ha målat. Kyrkan ser liten ut, men skenet bedrar: den rymmer hela 350 personer.

Dagens höjdpunkt var inte historien dock, utan att barnen fick mata en hantverkares kaniner. Det är det levande i det förgångna som är mest tilldragande och det förenas även i Strömfors. Personligen gick jag på våra minnens stigar: för nära trettio år sedan var vi på lägerskola i Kuggom och besökte då olika mål i trakterna kring Lovisa, bland annat Strömfors bruk. Precis som då är vyerna lummiga och fascinerande.I likhet med Fiskars i Västnyland är Strömfors bruk även idag en levande miljö, där man bor och hantverkare och konstnärer verkar. I bruksbyggnaderna kan man idag köpa konst- och hantverk till salu och se konstutställningar (stallvinden). Tro det eller ej: i en av butikerna såg jag också Heliga Birgitta i keramik. Konstverket i fråga är ett måste i något skede, det är bara att återvända snart igen.

Sommar i staden

Tror du att en sommar i staden är tråkig? Inte i varje fall i Helsingfors, då solen skiner. Vi tog idag en tur med barnen till Vinterträdgården, där det är gratis inträde. Fastän den har 121 år på nacken är det alltid lika kul att ägna sig en stund åt att njuta av blommor och blad. Barnen fick se sig omkring i den fina byggnaden med sina vackra växter och såklart granska karpdammen. Trädgårdens träd erbjuder både skön skugga och roande klättring för små ben och armar.

Rosengården i parken i anslutning till Vinterträdgården fyller 90 år i år och för att fira detta arrangerar staden gratis dockteater på tisdagar klockan 10 och 12. En härligt berättad och uppvisad liten saga om prinsessan Törnrosa (på finska) lugnade ner ett tjutotal barn idag. Teatern rekommenderas varmt - den fortsätter på tisdagar i varje fall under juli månad 2014. Teatern tog drygt tio minuter och var en fröjd för ögat och örat. Föreställningen är delvis i skuggan - skönt en dag som denna med temperaturer på nästan 25 celcius.

Mamma begav sig åter hemåt för att arbeta litet - ingen semester för en företagare, mer än en stund nu och då - medan barnen fortsatte med pappa till Högholmen. En annan plats som också rekommenderas å det varmaste!

Medeltidsmarknaden 2014 ser tillbaka mot 1400-talet

Marknadsskådespelet 2014 handlar om biskop Magnus III Särkilax tid, då Hemmingkulten uppenbarligen blev etablerad i Åbo stift. En episod i berättelsen handlar om 'Hemmings undergörande kraft'.

Föreningen Turun Suurtorin keskiaika ry. har under det senaste året förberett årets Medeltidsmarknad i Åbo. Sedan 1996 har denna glädjefest anordnats, med ett hundratal frivilliga, som sköter infon, logistiken, skådespelen, musiken och dansen. Sedan 1996 har jag besökt marknaden varje år, njutit av stämningen och programmet där. Tmi Eva Ahl har varit med i bilden sedan 2011 och det var igen dags för mig att hålla årets svenskspråkiga expertföredrag öppet för allmänheten på marknaden. I år talade jag om Heliga Birgitta och salige Hemming, eftersom det i år gått 500 år sedan biskopens skrinläggningsfest i Åbo domkyrka. Jag tog mig också denna gång en titt i domkyrkan, för att se till att hans möjliga relikskrin ännu ligger där det ligger, vackert utfört i trä.

Sedan 1997 har jag sysslat med Birgittarelaterade teman, men det finns ständigt nya aspekter att ta upp eller granska närmare. En genomgång av forskningslitteraturen inför föredraget var mycket intressant - hurdan är egentligen bilden av biskop Hemming (ca 1290-1366)? Birgittas omdömen om honom är viktiga: hon såg en man som inte skydde döden, en vän till Jungfru Maria, en from och asketisk herde för sin flock. Birgit Klockars, som skrev sin doktorsavhandling om honom år 1960, såg en modig, energisk och reslig man - en storman som agerade både inom den världsliga och kyrkliga sfären. "Reslig" var han på basis av Juhani Rinnes undersökningar av relikerna i domkyrkan år 1924, då man påträffade bland annat ben, som tydligt härrörde sig från en till åren kommen, kraftigt byggd man. Enligt Rinnes undersökningar finns det även en Birgittarelik i kistan. Där vilar de alltså än, vänner i livet, vänner i döden: Birgitta och Hemming. Hemming kunde ses som vår första birgittinska biskop - den andra var förvisso Magnus Olai (Tavast), som stödde birgittinerna på många vis på 1400-talet, inte minst klostergrundandet i Nådendal. Båda biskoparna var långvariga i sin tjänst, gjorde enorma förbättringar gällande stiftets ekonomi, var sluga världsliga stormän, främjade Henriks- respektive Birgittakulten och lät även dekorera sitt stifts kyrkor - något som blev bestående: här finns medeltidskyrkorna än, kvar i all sin prakt. Mer om relikerna får vi säkert höra i framtiden, då professor Jussi-Pekka Taavitsainens forskningsgrupp publicerar sina resultat om de naturvetenskapliga undersökningarna (senast har jag skrivit om deras projekt i december 2012).

Heliga Birgitta framställd i Åbo katolska kyrka som hur hon framställs på den medeltida altartavlan från Urdiala (ca 1500). Åbo katolska kyrka ligger i anslutning till Brigittinersystrarnas kloster och gästhem och den är tillägnad salige Hemming. Hemming finns även här, som han framställs på altaret från Urdiala. Tyvärr har jag förlagt den bilden. Men, det kunde åtgärdas genom ett nytt besök i kyrkan.

I slutet av 1400-talet nämndes Hemmingus bland rikets skyddshelgon och hans skrinläggning torde ha varit en fest utan like med girlander och bilder, gröna blad på gator och torg, ljus och till och med fyrverkerier. För katoliker är biskopen viktig än idag: han höll på att bli vårt första av påven kanoniserade helgon och det är inte omöjligt att han inte skulle kunna bli det ännu en dag. Den ekumeniska föreningen 'Birgittasystrarnas vänner' har jubileet till ära utlyst en tävling för att skapa en 'Hemmingbakelse' (se Kyrkpressen 28.5.2014). De episoder som finns kvar i källorna till Hemmings och Birgittas förhållande handlar förvisso om mat - om Hemmings asketism, som kritiseras av Birgitta. Hon visste att Gud inte väljer ut människor på basis av förtjänster. Att unna sig det goda i livet ibland - det uppmuntrades också Hemming att göra.

Vildsvinskorv är ett måste på marknaden. Stortorget har också mist sina besvärliga kullerstenar och fått ny, plattare stenläggning. Barnfamiljerna med sina kärror tackar.

Åtta nyfikna hade hittat till min föreläsning på svenska och vi kunde även ha en god diskussion efteråt. Vill ni njuta av en fin marknadsstämning, beskåda vackra medeltidsdräkter, höra ljuv akustisk musik och beundra skickliga hantverkare och äta god vildsvinskorv - ja, då är Medeltidsmarknaden rätt ställe för dig idag och imorgon! Tack till arrangörerna, vi ses i nästa år igen!

Roligt program på marknaden: medeltida modevisning i Gamla Rådhusets sal. Otroligt fina dräkter på både liten och stor medeltidsentusiast!