Intensivt veckoslut: igår Finlands medeltidsarkeologiska sällskaps 20-årsseminarium och idag kulturmiljöseminarium och presentation av resultaten av projektet Alla tiders Raseborg!
Gårdagens SKAS-seminarium behandlade de senaste 20 åren av historisk arkeologi i Finland och många goda synpunkter framfördes: Marianna Niukkanen vid Museiverket berättade om den förvalntningsmässiga förändringen under de senaste decennierna och om Museiverkets publikationer och projekt, som sedan 90-talet alltmer fokuserat på 1600- och 1700-talens städer. EU-medlemsskapet har även fört med sig byråkratiska förändringar, fastän den inte i sig påverkat t.ex. fornminneslagen. Digitaliseringen har dock varit en betydande förändring sedan 1980-talet: databasen över fornlämningar grundades 93 och har numera nästan 7200 registernummer över lämningar, även från historisk tid - fastän man till en början inte var värst intresserad av dem. Jag kunde bara konstatera att en process som började på 1860-talet äntligen börjar påverka synen på lämningarna: att se historien kontextuell...
Unga forskare från Uleåborgs universitet sågs bland föredragshållarna igår: Titta Kallio-Seppä och Risto Nurmi, som framförde synvinklar på förändringarna inom stadsforskningens och föremålsforskningens områden sedan 1990: mycket upplysande! Även i Finland kan man i likhet med Sverige se, att universiteten i sina universitetsstäder mycket dikterar vad som forskas - i likhet med läget i Sverige, konstaterade den levande legenden Knut Drake som även var på plats. Aki Pihlman från Åbo landskapsmuseum fortgick med att berätta om alla de mycket omfattande medeltidsgränvingarna som utförst i Åbo sedan 1990. Han poängterade även betydelsen av att ta hänsyn till den nyfikna allmänheten: detta förverkligades på plats under grävningarna genom guidningar och fyndvitriner samt infotavlor. Och detta kunde väl bli vardag i framtiden, ansåg seminariet!
Allmänt kunde man konstatera att ökningen i föremål - under nummer - och fynd frång rävningarna ökat otroligt under de senaste decennierna pga. förändringar i metod och pga digitaliseringen. Utan datorer kan materialet förbli mycket svårgripbart... Detta konstaterades speciellt av Tanja Ratilainen, som förevisade resultat av laserskanning etc. i samband med byggnadsarkeologiska objekt. Med andra ord har de två senaste decennierna varit en mycket aktiv period inom den historiska arkeologin - särskilt i Finland. T.ex. landsbygdsarkeologin har under denna period etablerat ett starkt fotfäste även hos oss. Också militära objekt undersöks och inventeras, kunde John Lagerstedt upplysa oss om. Avslutningsvis berättade Kari Uotila om ett seminarium i Spanien om teknologiska innovationer han nyss kommit hem ifrån: han dryftade även huruvida arkeologin har en framtid i Finland om 30 år. Kanske bör man då t.ex. beakta klimatförändringen, de teknologiska framstegen vi inte ens kan ana ännu idag etc...? Det blev god diskussion och en värdig avslutning på en intensiv och tankeväckande dag!
Och imorse var det alltså dags att bege sig västerut för att lyssna på Västra Nylands landskapsmuseums och Helsingfors universitets samarbetsprojekts slutseminarium. Bekanta ansikten bland föredragshållarna även här: Georg Haggrén, Maija Holappa, Tanja Ratilainen, Dan Lindholm... Här presenterades kort och koncist, men mycket tillfredställande för den nyfikne - nya resultat från utgrävningar i närheten av Raseborgs slott från åren 08 och 09! Äntligen, äntligen, kommer vi att få en uppfattning om det samhälle som fungerade i borgens skugga och de facto VAR livet i borgen, förankrat i landskapet omkring stenruinen som är kvar ovan mark idag. Den mystiska Tunaborg - staden i borgens skugga - skall väl inte längre vara en så fullkomligt i dimma dold plats längre! Vi väntar på projektets publikation för att få veta mer om resultaten av grävningarna.
Projektet i Raseborg, som även fått EU-bidrag, har dessutom utvecklat ett mycket starkt samarbete med lokala föreningar och allmänheten, publiken, och utvecklat även mycket goda strategier för kulturmiljöpedagogik: well done!! Man kan knappt vänta på att nya projekt i bygden drar igång, mer utgrävningar och mer guideningar... Detta är ett alternativ att "bruka kulturarvet" jag kallar duga! Inspirerande!
lördag 10 april 2010
fredag 9 april 2010
Dags för Pippi-power!!
Rosa Meriläinen skrev igår en tänkvärd kolumn om hur vi kvinnor uppfostras till hukare som bör idka ständig självrannsakning och strävan till perfektionism. Så sant!! Jag håller verkligen med om att vi nu borde ta tag i vår situation på ett mer aktivt plan om vi inte vill låta världen fortsättningsvis köra över oss.
När jag diskuterade kvinnorollen och t.ex. nutida finlandssvensk litteratur med min vän som är estetiker, sade han att han är heltrött på alla vindpinade unga kvinnor som a) skriver om självsvält och annan självdestruktivitet t.ex. pedofilbakgrund etc. och därav b) är författare som därför direkt kan läggas i en liten ask och hänvisas till marginalen. Han vill se litet mer Pippi Långstrump-attityd hos unga kvinnor - och det vill jag också! Helt otänkbart att någon av dem skulle kunna skriva en knäpppig men tankeväckande bok som Miikka Nousiainens Hallonbåtsflyktingen! När Sofi O skrev om sin självsvält var det en bra bok (Stalins kossor), men det var först när hon höjde sig upp och såg längre än kroppen som hon verkligen skrev något som inte längre kunde kallas för kvinnolitteratur (Utrensning) - jag är mycket glad för detta, eftersom hon är mycket begåvad!
I sin kolumn lyfte Rosa M även fram Liza Marklunds krassa ställningstagande: om en kvinna hindras att gå framåt bör hon byta arbetsplats. Man måste ta den risken, trots att man kan marginaliseras. Det gjorde jag. Jag hade jobbat sju år på museet, men blev sist och slutligen erbjuden en plats som dräktguide för barn - än en gång, fastän jag även gjort mycket annat under mina då 13 år i branschen - med motivationen att jag ju inte kunde erbjudas annat, eftersom "det finns ju så många begåvade människor". Jag måste tacka och gå, jag kunde inte annat. Det var intuitivt - jag hade inte läst Marklund då - men, det var nog bättre än att stanna och se det sista av självförtroendet smulas i bitar. Krasst, javisst: välkommen till ett akademiskt kvinnoliv... Men jag låter det inte gå vidare: för min dotter läser jag Pippi!
När jag diskuterade kvinnorollen och t.ex. nutida finlandssvensk litteratur med min vän som är estetiker, sade han att han är heltrött på alla vindpinade unga kvinnor som a) skriver om självsvält och annan självdestruktivitet t.ex. pedofilbakgrund etc. och därav b) är författare som därför direkt kan läggas i en liten ask och hänvisas till marginalen. Han vill se litet mer Pippi Långstrump-attityd hos unga kvinnor - och det vill jag också! Helt otänkbart att någon av dem skulle kunna skriva en knäpppig men tankeväckande bok som Miikka Nousiainens Hallonbåtsflyktingen! När Sofi O skrev om sin självsvält var det en bra bok (Stalins kossor), men det var först när hon höjde sig upp och såg längre än kroppen som hon verkligen skrev något som inte längre kunde kallas för kvinnolitteratur (Utrensning) - jag är mycket glad för detta, eftersom hon är mycket begåvad!
I sin kolumn lyfte Rosa M även fram Liza Marklunds krassa ställningstagande: om en kvinna hindras att gå framåt bör hon byta arbetsplats. Man måste ta den risken, trots att man kan marginaliseras. Det gjorde jag. Jag hade jobbat sju år på museet, men blev sist och slutligen erbjuden en plats som dräktguide för barn - än en gång, fastän jag även gjort mycket annat under mina då 13 år i branschen - med motivationen att jag ju inte kunde erbjudas annat, eftersom "det finns ju så många begåvade människor". Jag måste tacka och gå, jag kunde inte annat. Det var intuitivt - jag hade inte läst Marklund då - men, det var nog bättre än att stanna och se det sista av självförtroendet smulas i bitar. Krasst, javisst: välkommen till ett akademiskt kvinnoliv... Men jag låter det inte gå vidare: för min dotter läser jag Pippi!
torsdag 1 april 2010
Lamastalgia som generationsupplevelse
Hur ofta har inte vår "bullsylta" generation hört om hur hårt det minsann var när man intog Gamla studenthuset 1968 och protesterade, marscherade, rökte på...?! Och nu, äntligen, fick jag en synvinkel på vår generation - den som måste möta vuxenlivet under eller i sviterna efter den så kallade "laman", dvs. depressionen ca 1991-1995. Finland drabbades ju extra hårt eftersom hela östhandeln brakade ihop.
I programmet "Lamastalgia" (YLE 2010) i åtta delar behandlades förra veckan "laman" som kollektiv upplevelse bland de unga och ja - jag kände igen mig i mångt och mycket. Sociologen kommenterade att vår generation lider av brist på fokus, av osäkerhet - vi förväntar oss inte ens ett fast jobb (det var inte möjligt då & är det inte nu, tycker vi) - och de som i vår generation har någon form av narcistisk störning klara sig väl (pga. mentaliteten att kunna armbåga sig fram).
År 1991 var jag 16 år och började i gymnasiet. Pappa var tjänsteman så vi hörde väl till medelklassen både för och efter "laman". Min pojkväns pappa var företagare, men inte länge till: de hade levt i sus och dus, men plötsligt gick allt under - inga snärttiga skidresor till Alperna mera etc. Det syntes uppenbart i killens självförtroende.
Under tonåren brukar man ju ha sina första sommarjobb - så hade även vi, men man tog vad man fick och var otroligt lycklig ens för någon vecka med litet betalt. Många kompisar, inklusive undertecknad, arbetade i församlingen som barn- och ungsdomslägerledare. Det var några veckors arbete mot några futtiga sedlar, MEN, det var arbete - något att göra, att få ta ansvar, sköta uppgifter - innan skolan tog vid på hösten igen.
I programmet hänvisade en del av de intervjuade till att de haft en känsla av att "driva omkring" och ja, visst känns det så. Man har svårt att binda sig och gör det först vid omkring 30, svårt att ta ansvar, se optimistiskt på sitt arbete - antingen arbeta sig till burnout kompromisslöst eller driva fram. Just så har jag även hållit på... Vad kan man säga? Jag kände mig mycket träffad.
En del av de intervjuade började studera i brist på bättre - då fick man i varje fall studiestöd = inkomster att driva omkring med. Så var det dock inte för mig: jag har velat studera historia sedan barnsben och var överlycklig över studieplatsen efter gymnasiet 1994. Jag gick överlycklig på Glogatan i septemberljuset och tänkte på min nya läsordning: endast historia, dag ut och dag in (ingen tråkig matte etc. längre) - vilken lycka! Och så latin förstås, som jag alltid hade velat läsa. Jag tänkte då att en ljusnande framtid säkert en dag även är min, fastän jag inte var så karriärinriktad att jag redan då hade någon bestämd plan: jag ville bara lära mig, läsa, förstå, skriva själv. Och så känns det fortfarande. Jag har alltså aldrig drivit omkring fullständigt hopplöst: mitt ankare i tillvaron har ofta varit kärleken till mitt yrke, kärleken till historien. Mål och mening.
Glad påsk!
I programmet "Lamastalgia" (YLE 2010) i åtta delar behandlades förra veckan "laman" som kollektiv upplevelse bland de unga och ja - jag kände igen mig i mångt och mycket. Sociologen kommenterade att vår generation lider av brist på fokus, av osäkerhet - vi förväntar oss inte ens ett fast jobb (det var inte möjligt då & är det inte nu, tycker vi) - och de som i vår generation har någon form av narcistisk störning klara sig väl (pga. mentaliteten att kunna armbåga sig fram).
År 1991 var jag 16 år och började i gymnasiet. Pappa var tjänsteman så vi hörde väl till medelklassen både för och efter "laman". Min pojkväns pappa var företagare, men inte länge till: de hade levt i sus och dus, men plötsligt gick allt under - inga snärttiga skidresor till Alperna mera etc. Det syntes uppenbart i killens självförtroende.
Under tonåren brukar man ju ha sina första sommarjobb - så hade även vi, men man tog vad man fick och var otroligt lycklig ens för någon vecka med litet betalt. Många kompisar, inklusive undertecknad, arbetade i församlingen som barn- och ungsdomslägerledare. Det var några veckors arbete mot några futtiga sedlar, MEN, det var arbete - något att göra, att få ta ansvar, sköta uppgifter - innan skolan tog vid på hösten igen.
I programmet hänvisade en del av de intervjuade till att de haft en känsla av att "driva omkring" och ja, visst känns det så. Man har svårt att binda sig och gör det först vid omkring 30, svårt att ta ansvar, se optimistiskt på sitt arbete - antingen arbeta sig till burnout kompromisslöst eller driva fram. Just så har jag även hållit på... Vad kan man säga? Jag kände mig mycket träffad.
En del av de intervjuade började studera i brist på bättre - då fick man i varje fall studiestöd = inkomster att driva omkring med. Så var det dock inte för mig: jag har velat studera historia sedan barnsben och var överlycklig över studieplatsen efter gymnasiet 1994. Jag gick överlycklig på Glogatan i septemberljuset och tänkte på min nya läsordning: endast historia, dag ut och dag in (ingen tråkig matte etc. längre) - vilken lycka! Och så latin förstås, som jag alltid hade velat läsa. Jag tänkte då att en ljusnande framtid säkert en dag även är min, fastän jag inte var så karriärinriktad att jag redan då hade någon bestämd plan: jag ville bara lära mig, läsa, förstå, skriva själv. Och så känns det fortfarande. Jag har alltså aldrig drivit omkring fullständigt hopplöst: mitt ankare i tillvaron har ofta varit kärleken till mitt yrke, kärleken till historien. Mål och mening.
Glad påsk!
söndag 21 mars 2010
Modersrollen mer konservativ igen - vill vi att det blir så???
Helsingin Sanomat bjöd idag (21.3.10) på en rad mycket intressanta artiklar, t.ex. denna, som presenterar att man i Sverige startat projekt med genuspedagogik för daghemsbarn, dvs. för ledarna som sätt att inte direkt stärka rådande genusuppfattningar: http://www.hs.fi/ulkomaat/artikkeli/Ruotsissa+tasa-arvoty%C3%B6+alkaa+jo+taaperotasolla/1135254859143
Man har uppenbarligen märkt att det är för sent redan i skolåldern: flickor måste prestera duktighet, vara lydiga och till lags, killar får vara "smarta", spela lagsporter och vara mycket mer busiga. Det finns ett antal folkloristisk etc. forskning kring detta...
Och man kanske borde börja ännu tidigare, eller omvänt: med mödrarna för nyfödda babyn? Men hur kan man lära "gamla hundar" sitta? Jag blev mycket berörd av artikeln om franska filosofen Badinter, som är oroad över att modersrollen har krympt (tyvärr går den inte att läsa på nätet, ifall man inte betalar för digitidningen, jag beklagar): antingen bör kvinnan inte få barn alls, utan satsa på karriären - eller så borde hon vara mor till 110%, dvs. andas genom barnet. Och Badinter oroar sig för hurdan börda det är att modern måste uppoffra sig helt: identiteterna som kvinna och partner försvagas och kan medföra stora problem. Det anses vara "duktigt" att en mamma ammar som ett vilt djur - helst hela tiden - att babyn sover i samma säng med föräldrarna, att all tid går åt till att tvätta flergångsblöjor etc. Och miljön också "tackar" - tänk nu! (skriver jag med ironi) Badinter säger att det tredje alternativet - där kvinnan är fri att både vara med barnen och sedan även arbeta numera är starkt inskränkt p.g.a. flera olika orsaker, däribland det att man idealiserar jungfru-Maria-moderskapet (som jag skulle vilja kalla det)!! Jämställdhetstänkandet har sannerligen tagit flera steg tillbaka, jag instämmer verkligen med Badinter!!
Detta har även hänt mig. Jag försöker till fullo kombinera barn, hem, man och även yrke. Ett yrke jag brinner för och älskar. Det är mycket stressigt, inte minst därför att jag var och varannan dag får höra kommentarer att jag inte borde försöka skriva min avhandling klar, utan ta det lugnt - jag har ju barn! Hallå - de växer upp och det går fort, jag kan ju inte gå in i mammarollen 110%, en människa är ju inte bara EN enda sak vill jag ha fräckheten att påstå!!
Många tvingar mig säga att "såklart väljer jag barnen framför allt annat", men en del av min själ gråter av att inte få erkänsla, inte få vara historiker och uttrycka hur starkt jag älskar att diskutera historia och framförallt tangerande teoretiska frågor. För min själ är historiker, som ett sätt att se på världen, och jag har en vilja av att vara med i samhället - samhället där familjen är en kugge och påverkar/påverkas!! - jag var historiker före jag var mamma! Sedan är jag även arkeolog, kvinna, mamma, fru, dotter, syster, doktorand, amatörfotograf, amatörastronom, ex-kurator osv. osv. osv. Och tänk hur många roller vi har om vi ser bakåt i tid och rum??? Jag vill rekommendera Hesses Stäppvargen, som dryftar identitet - bland annat...
Sann jämställdhet är att vi skall få rätt att verka i många roller!! Och att man som människa kan behandla varandra likvärdigt! jag ville inte nämna det, jag lät bli med flit. Men jag erkänner här på slutet att jag inte skrev ut att Badinter är kvinna och mor till tre barn enligt artikeln! Nu kanske ni bara kan rycka på axlarna åt det hela! ifall det skulle ha varit en MAN som sagt allt detta, kunde mina medsystrar kanske ta det på allvar... eller? Nu skall jag lägga ytterligare en bok på skall-läsa-hyllan på kö, Badinters "Le Conflit - La femme et la mère"! Och ja - ni som inte visste det - jag kan läsa franska (någorlunda), jag fick faktiskt stipendium för mina kunskaper i klass 8!! Det är ju nämligen typiskt att vi ser på varandra först dömande von oben och sen först frågar vad vi egentligen kan och vet...
Men, kämpa på! Man får inte ge upp - ännu! :)
Man har uppenbarligen märkt att det är för sent redan i skolåldern: flickor måste prestera duktighet, vara lydiga och till lags, killar får vara "smarta", spela lagsporter och vara mycket mer busiga. Det finns ett antal folkloristisk etc. forskning kring detta...
Och man kanske borde börja ännu tidigare, eller omvänt: med mödrarna för nyfödda babyn? Men hur kan man lära "gamla hundar" sitta? Jag blev mycket berörd av artikeln om franska filosofen Badinter, som är oroad över att modersrollen har krympt (tyvärr går den inte att läsa på nätet, ifall man inte betalar för digitidningen, jag beklagar): antingen bör kvinnan inte få barn alls, utan satsa på karriären - eller så borde hon vara mor till 110%, dvs. andas genom barnet. Och Badinter oroar sig för hurdan börda det är att modern måste uppoffra sig helt: identiteterna som kvinna och partner försvagas och kan medföra stora problem. Det anses vara "duktigt" att en mamma ammar som ett vilt djur - helst hela tiden - att babyn sover i samma säng med föräldrarna, att all tid går åt till att tvätta flergångsblöjor etc. Och miljön också "tackar" - tänk nu! (skriver jag med ironi) Badinter säger att det tredje alternativet - där kvinnan är fri att både vara med barnen och sedan även arbeta numera är starkt inskränkt p.g.a. flera olika orsaker, däribland det att man idealiserar jungfru-Maria-moderskapet (som jag skulle vilja kalla det)!! Jämställdhetstänkandet har sannerligen tagit flera steg tillbaka, jag instämmer verkligen med Badinter!!
Detta har även hänt mig. Jag försöker till fullo kombinera barn, hem, man och även yrke. Ett yrke jag brinner för och älskar. Det är mycket stressigt, inte minst därför att jag var och varannan dag får höra kommentarer att jag inte borde försöka skriva min avhandling klar, utan ta det lugnt - jag har ju barn! Hallå - de växer upp och det går fort, jag kan ju inte gå in i mammarollen 110%, en människa är ju inte bara EN enda sak vill jag ha fräckheten att påstå!!
Många tvingar mig säga att "såklart väljer jag barnen framför allt annat", men en del av min själ gråter av att inte få erkänsla, inte få vara historiker och uttrycka hur starkt jag älskar att diskutera historia och framförallt tangerande teoretiska frågor. För min själ är historiker, som ett sätt att se på världen, och jag har en vilja av att vara med i samhället - samhället där familjen är en kugge och påverkar/påverkas!! - jag var historiker före jag var mamma! Sedan är jag även arkeolog, kvinna, mamma, fru, dotter, syster, doktorand, amatörfotograf, amatörastronom, ex-kurator osv. osv. osv. Och tänk hur många roller vi har om vi ser bakåt i tid och rum??? Jag vill rekommendera Hesses Stäppvargen, som dryftar identitet - bland annat...
Sann jämställdhet är att vi skall få rätt att verka i många roller!! Och att man som människa kan behandla varandra likvärdigt! jag ville inte nämna det, jag lät bli med flit. Men jag erkänner här på slutet att jag inte skrev ut att Badinter är kvinna och mor till tre barn enligt artikeln! Nu kanske ni bara kan rycka på axlarna åt det hela! ifall det skulle ha varit en MAN som sagt allt detta, kunde mina medsystrar kanske ta det på allvar... eller? Nu skall jag lägga ytterligare en bok på skall-läsa-hyllan på kö, Badinters "Le Conflit - La femme et la mère"! Och ja - ni som inte visste det - jag kan läsa franska (någorlunda), jag fick faktiskt stipendium för mina kunskaper i klass 8!! Det är ju nämligen typiskt att vi ser på varandra först dömande von oben och sen först frågar vad vi egentligen kan och vet...
Men, kämpa på! Man får inte ge upp - ännu! :)
torsdag 11 mars 2010
Kultur som kraft - hur långt framåt kan man se, och bakåt?
Det hände sig vid den tiden att Undervisningsministeriet hade tillsatt en kommitté för att skapa en vision om Finlands kulturliv på 2030-talet... vilket utmynnade i en rapport, som går att hittas på nätet (på finska). "Kultur - framtidens kraft" hänvisar till att Åbo kommer att vara kulturhuvudstad år 2011, så kommittén har även tagit hänsyn till den närmaste framtiden (s. 1).
Ett av kommitténs goda mål är att öka och främja konstämnen i grundskolan. Det är fint! Att förstå att konst som ett uttryck även främjar kreativt tänkande överlag är gott - ett tänkande som av individen kan användas inom vad hon än sysselsätter sig med, i alla branscher. Rätten till konst och kreativitet är även så att säga en mänsklig rättighet (jfr s. 1). Kreativititeten är "kärnan av nationens välfärd och innovationer" (s. 11).
I bakgrundsutredningen för rapporten framkom sex fakta som påverkar på global makronivå: växthuseffekten och miljön,
befolkningstillväxten, globaliseringen, det kreativa kapitalet,
teknologin och gemenskapen. I förhållande till dessa kunde tre krafter skönjas i konsten och kulturen: hållbar kultur, kulturellt mångfald och kreativitet (s. 7). Politiska linjedragningar behövs därför bl.a. gällande konst- och kulturbranschens arbetsmarknad, kulturarvet med mera. Det kan lösas bl.a. genom att skapa smidiga möjligheter till finansiering, genom samarbete mellan konst och vetenskap... (s. 8). Man nämner ett flertal gånger "kreativ ekonomi" etc...
Som historiker och arkeolog och med erfarenhet av ett antal projekt man nästan kunde kalla "kulturproduktion" är inget av detta något nytt eller främmande. Ett mycket byråkratiskt sätt att uttrycka det som redan existerat länge i praktiken på konstens och vetenskapens fält, skulle jag vilja påstå - ja, åtminstone på 00-talet som jag har personlig erfarenhet ifrån! Men, förvisso är det en fin sak att få detta skriftligt, få bekräftelse på att ens arbete har någon verkan och betydelse. Att samarbetet kommer att ses som ett positivt utslag bland politikerna etc. det är symptomatiskt att ingen tydligen deltog i arbetsgruppen å Museiverkets sida, om jag inte missminner mig. Byråkratin kommer nog att påverka länge till, men det är ju fint att det inte längre går att gömma sig på byråer och gräva ner huvudet i sanden: för att t.ex. främja kulturarvet och kulturmiljön krävs större och öppnare sammanhang än insatsen av några få tjänstemän som har "monopol" på det. Naturligtvis hoppas jag att inte politikerna får fatta beslut utan experter, men i varje fall kan en uppluckring verkligen vara av godo. Litet förvirrande är dock att ordet "vetenskap" inte nämns i rapporten i någon omfattande mening, trots att man talar om "kulturarv" och "kulturmiljö". Nåja, jag hoppas att vetenskapen som idé då innefattas i ordet "konst" (som ars på latin, som Matti Klinge i tiden påpekade). I kapitel två, (hänvisas till Z. Topelius) under rubriken "Björken och stjärnan", behandlas om kulturarvet och -miljön. Kulturarvet är mänsklighetens minne, påpekar man (s. 11), och uppbevaras i museer, arkiv och bibliotek (s. 12). Jag skönjer även att man önskar att bevara kulturmiljöerna (fornminnena etc.?) på lokal nivå, öka att man kan nå dem å allmänhetens sida i förhållande till att miljöerna skyddas (s. 13).
Jag mycket glad över att kommittén önskar öka satsningen på digitalisering av kulturarvet (s. 12-13). Det har i praktiken varit Finska museiförbundets tanke redan i ett tiotal års tid om jag inte minns fel, och många andra arkiv och instanser har satsat mer och mer på det redan i många år. Men, fint att detta nu även undertecknades på högre nivå, gjordes en politisk linjedragning så att säga. Dock bör man ju ställa sig litet frågande till en strategi som sträcker sig 25 år framåt i tiden: för 25 år sedan fanns inga laptops, webben, dvd:n, mp3:n... teknologin vill man ju även befrämja, så naturligtvis kanske vi kommer att uppleva ännu stora ting då det gäller en digitalisering av kulturarvet: hur digitaliseringen i praktiken kommer att utföras är 8tyvärr) ännu delvis okänt... eller åtminstone tycker jag man måste hålla sinnet öppet för nya vindar även i denna mening.
Ett av kommitténs goda mål är att öka och främja konstämnen i grundskolan. Det är fint! Att förstå att konst som ett uttryck även främjar kreativt tänkande överlag är gott - ett tänkande som av individen kan användas inom vad hon än sysselsätter sig med, i alla branscher. Rätten till konst och kreativitet är även så att säga en mänsklig rättighet (jfr s. 1). Kreativititeten är "kärnan av nationens välfärd och innovationer" (s. 11).
I bakgrundsutredningen för rapporten framkom sex fakta som påverkar på global makronivå: växthuseffekten och miljön,
befolkningstillväxten, globaliseringen, det kreativa kapitalet,
teknologin och gemenskapen. I förhållande till dessa kunde tre krafter skönjas i konsten och kulturen: hållbar kultur, kulturellt mångfald och kreativitet (s. 7). Politiska linjedragningar behövs därför bl.a. gällande konst- och kulturbranschens arbetsmarknad, kulturarvet med mera. Det kan lösas bl.a. genom att skapa smidiga möjligheter till finansiering, genom samarbete mellan konst och vetenskap... (s. 8). Man nämner ett flertal gånger "kreativ ekonomi" etc...
Som historiker och arkeolog och med erfarenhet av ett antal projekt man nästan kunde kalla "kulturproduktion" är inget av detta något nytt eller främmande. Ett mycket byråkratiskt sätt att uttrycka det som redan existerat länge i praktiken på konstens och vetenskapens fält, skulle jag vilja påstå - ja, åtminstone på 00-talet som jag har personlig erfarenhet ifrån! Men, förvisso är det en fin sak att få detta skriftligt, få bekräftelse på att ens arbete har någon verkan och betydelse. Att samarbetet kommer att ses som ett positivt utslag bland politikerna etc. det är symptomatiskt att ingen tydligen deltog i arbetsgruppen å Museiverkets sida, om jag inte missminner mig. Byråkratin kommer nog att påverka länge till, men det är ju fint att det inte längre går att gömma sig på byråer och gräva ner huvudet i sanden: för att t.ex. främja kulturarvet och kulturmiljön krävs större och öppnare sammanhang än insatsen av några få tjänstemän som har "monopol" på det. Naturligtvis hoppas jag att inte politikerna får fatta beslut utan experter, men i varje fall kan en uppluckring verkligen vara av godo. Litet förvirrande är dock att ordet "vetenskap" inte nämns i rapporten i någon omfattande mening, trots att man talar om "kulturarv" och "kulturmiljö". Nåja, jag hoppas att vetenskapen som idé då innefattas i ordet "konst" (som ars på latin, som Matti Klinge i tiden påpekade). I kapitel två, (hänvisas till Z. Topelius) under rubriken "Björken och stjärnan", behandlas om kulturarvet och -miljön. Kulturarvet är mänsklighetens minne, påpekar man (s. 11), och uppbevaras i museer, arkiv och bibliotek (s. 12). Jag skönjer även att man önskar att bevara kulturmiljöerna (fornminnena etc.?) på lokal nivå, öka att man kan nå dem å allmänhetens sida i förhållande till att miljöerna skyddas (s. 13).
Jag mycket glad över att kommittén önskar öka satsningen på digitalisering av kulturarvet (s. 12-13). Det har i praktiken varit Finska museiförbundets tanke redan i ett tiotal års tid om jag inte minns fel, och många andra arkiv och instanser har satsat mer och mer på det redan i många år. Men, fint att detta nu även undertecknades på högre nivå, gjordes en politisk linjedragning så att säga. Dock bör man ju ställa sig litet frågande till en strategi som sträcker sig 25 år framåt i tiden: för 25 år sedan fanns inga laptops, webben, dvd:n, mp3:n... teknologin vill man ju även befrämja, så naturligtvis kanske vi kommer att uppleva ännu stora ting då det gäller en digitalisering av kulturarvet: hur digitaliseringen i praktiken kommer att utföras är 8tyvärr) ännu delvis okänt... eller åtminstone tycker jag man måste hålla sinnet öppet för nya vindar även i denna mening.
måndag 8 mars 2010
Bloggstafett: Hundra år av internationell kvinnodag!
Nordiska museet i Sverige påminner oss om att vi firat Internationella kvinnodagen i hundra år nu. Initiativet kom från kommunistiskt håll, men rörelsen vann så småningom globalt intresse. Jag är född på FN:s så kallade kvinnoår 1975, och därför ville min mamma att jag skulle heta Eva, som den första kvinnan, livgivaren. Är det ett privilegium? Förvisso. Det finns inget större under än att få känna hur ens kropp ger nytt liv under ens hjärta. Men visst finns väl vi kvinnor till även som människor och individer, inte endast som en skock icke-män?
I Norden lär vi vara förebilder för jämlikhet mellan könen idag, eller är vi? I Finland är fortfarande kvinnans lön ca 0,80 cent av männens. Kvinnliga branscher, så som vården, lider idag av lågavlönade tjänster och tunga arbeten i förhållande till treskiftesjobb. Detta uppmärksammades t.ex. av HBL igår, 7.3.10, då man gjorde en jämförelse hur fördelningen mellan könen och språken ter sig i studierna. Vilka yrken har idag hög lön i förhållande till arbetserfarenhet i branschen; de tekniska branscherna, där kvinnornas andel är mycket låg... Jag låter detta faktum tala för sig, vill inte skrika ut det mer. Det är symptomatiskt att dessa "kvinnojobb" så som städarbete exempelvis, numera även fylls av (ofta mycket högt utbildade) invandrare! Man behöver inte vara Einstein för att inse att vi är påväg mot ett allt mer segregerat samhälle, där det ibland kan bli hart när omöjligt att göra några kliv uppåt utanför ens "klass"...
En bekant kvinna på 60+ tillhör den internationella zontarörelsen (http://www.zonta.fi), som strävar efter att stöda kvinnor globalt. För några år sedan beställde de en "hjälp" i kvinnornas vardag, som de delade ut av i Finland: en silvrig polett att trycka in i shoppingvagnen istället för ett mynt. En smart kompis till mig reagerade mycket starkt på detta: är det fortfarande denna kvinnobild som även regerar inom en "kvinnorörelse" - att vi skall ansvara för hemmet och shoppa?! Hon hade rätt tyckte jag. Hon påpekade nämligen följande: varför tillverkar inte zontorna en försilvrad hammare istället? Ja, en som skall brukas till att slå hål i glastaket ovanför våra huvuden!
Glastaket finns faktiskt där, ja. Åtminstone alla akademiska kvinnor har i något skede av sin karriär stött sig mot det - antingen mer eller mindre hårt. Om det inte är en man, som hindrar en från att gå vidare, är det en annan avundsjuk kvinna. Vad är det med oss när vi inte kan dra jämnt? Vår självbild, hur vi uppfostrats att se på oss själva: som martyrer, duktiga? Själv befinner jag mig i en mycket hetsig fas i livet just nu: å ena sidan barn, å andra sidan avhandling och tankar kring en möjlig karriär (närmast hur jag kan säkra att jag kan få den om några år, då barnen är större, utan att vara lastgammal...). Men en duktig flicka blir även trött ibland, trött att försöka, för trött för att tänka...
Vi borde alltså se oss stint i spegeln nu, innan det är för sent, och fråga oss vad vi vill ha. Vill vi fortfarande ha kvar vår rätt att välja? Frihet att välja en karriär, välja ett yrke eller välja att vara hemma med barnen? Och göra nya val i följande livsfas, inte få en färdig etikett. Detta kan även begrundas mot en bakgrund av den i Finland pågående högskoledebatten... Men låt det bli ett annat inlägg: låt facklan gå vidare. Njut av dagen!
Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Lisa Gemmel, Gunillas blogg, Catya - Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.
I Norden lär vi vara förebilder för jämlikhet mellan könen idag, eller är vi? I Finland är fortfarande kvinnans lön ca 0,80 cent av männens. Kvinnliga branscher, så som vården, lider idag av lågavlönade tjänster och tunga arbeten i förhållande till treskiftesjobb. Detta uppmärksammades t.ex. av HBL igår, 7.3.10, då man gjorde en jämförelse hur fördelningen mellan könen och språken ter sig i studierna. Vilka yrken har idag hög lön i förhållande till arbetserfarenhet i branschen; de tekniska branscherna, där kvinnornas andel är mycket låg... Jag låter detta faktum tala för sig, vill inte skrika ut det mer. Det är symptomatiskt att dessa "kvinnojobb" så som städarbete exempelvis, numera även fylls av (ofta mycket högt utbildade) invandrare! Man behöver inte vara Einstein för att inse att vi är påväg mot ett allt mer segregerat samhälle, där det ibland kan bli hart när omöjligt att göra några kliv uppåt utanför ens "klass"...
En bekant kvinna på 60+ tillhör den internationella zontarörelsen (http://www.zonta.fi), som strävar efter att stöda kvinnor globalt. För några år sedan beställde de en "hjälp" i kvinnornas vardag, som de delade ut av i Finland: en silvrig polett att trycka in i shoppingvagnen istället för ett mynt. En smart kompis till mig reagerade mycket starkt på detta: är det fortfarande denna kvinnobild som även regerar inom en "kvinnorörelse" - att vi skall ansvara för hemmet och shoppa?! Hon hade rätt tyckte jag. Hon påpekade nämligen följande: varför tillverkar inte zontorna en försilvrad hammare istället? Ja, en som skall brukas till att slå hål i glastaket ovanför våra huvuden!
Glastaket finns faktiskt där, ja. Åtminstone alla akademiska kvinnor har i något skede av sin karriär stött sig mot det - antingen mer eller mindre hårt. Om det inte är en man, som hindrar en från att gå vidare, är det en annan avundsjuk kvinna. Vad är det med oss när vi inte kan dra jämnt? Vår självbild, hur vi uppfostrats att se på oss själva: som martyrer, duktiga? Själv befinner jag mig i en mycket hetsig fas i livet just nu: å ena sidan barn, å andra sidan avhandling och tankar kring en möjlig karriär (närmast hur jag kan säkra att jag kan få den om några år, då barnen är större, utan att vara lastgammal...). Men en duktig flicka blir även trött ibland, trött att försöka, för trött för att tänka...
Vi borde alltså se oss stint i spegeln nu, innan det är för sent, och fråga oss vad vi vill ha. Vill vi fortfarande ha kvar vår rätt att välja? Frihet att välja en karriär, välja ett yrke eller välja att vara hemma med barnen? Och göra nya val i följande livsfas, inte få en färdig etikett. Detta kan även begrundas mot en bakgrund av den i Finland pågående högskoledebatten... Men låt det bli ett annat inlägg: låt facklan gå vidare. Njut av dagen!
Detta inlägg är en del i en bloggstafett för att uppmärksamma internationella kvinnodagen. Fler inlägg kan läsas hos Sjumilakliv, Själv är bäste dräng, Hanna Axelsson, Miss Peach, Enkel men komplicerad, Lilla O, Nattens bibliotek, Suzannes, En avdankad akademikers tankar, Paperlace, McSarcne, Gråvädersdagar, Julia Skott, Orchid Pussy, The Pink Princess, Schmut, Linas funderingar, Ung Verdandist, Lisa Gemmel, Gunillas blogg, Catya - Sticks & Stones, Pour le Moment, Karriärmorsan, Sussie i vida världen, Cumulunimbus och Petra Jankov.
söndag 7 mars 2010
Minnet av en vän
Igår fick jag beskedet att en gammal vän från Borgåtiden gått bort. Absurt tragiskt, inte 40 fyllda, dessutom tillsammans med sitt lilla barn, i en bilolycka i norra Finland. Han var en mycket spralligt glad person, mycket musikalisk (arbetade nu som klarinettlärare), en härlig typ med Pythonhumor. Och en massa minnen väller fram, om uppväxttiden i Borgå.
Man minns stunder man delat i glädje och sorg. Hur han förgyllde teoritimmarna på musikinstitutet med sina galna vitsar och gubbiga skratt. Hur han på en hemmafest kunde rycka mig i ärmen och be mig komma och lyssna speciellt på en låt och diskutera den - hur en poplåt kunde förbli lika fin som en Mozartklassiker. Message in a Bottle av Police: han poängterade hur väl trummisen spelar och byter rytm på ett antal ställen och bär upp hela låten, gör den suggestiv. Jag hör det tydligt ännu varje gång jag hör på låten. Det är Jaris låt för mig. I samma väva kunde han lägga in några tröstande ord då min pojkvän dumpat mig. Och att gå på kafé med Jari var ett helt äventyr tack vare härlig, sprallig diskussion. Alla eftermiddagar med kaffe hos Rayens, alla rollspelskvällar och hemmafester. Det är en intensiv period mellan 15-18, och vi spenderade den i samma fina gäng på vårt 90-tal.
Folk säger att han var ett "original", men vem är inte det? Kanske det även sägs om mig? Han andades musik, härliga diskussioner och glada skratt - sådana borde alla vara. Den gudarna älskar... Jag tänker nu på den fru han lämnat, som mist sin familj: jag sänder en massa värme till henne. Och det känns trösterikt att tro att han lilla dotter kanske inte behövde göra den stora resan till andra sidan ensam, utan genom att hålla sin pappa i handen. Den bilden vill jag hålla, för att kunna se en mening i det som hände. Och det motiverar mig att krama familjen, vänner och bekanta, växla några ord, hålla kontakten, så länge det går. Sol i våra hjärtan, snart kommer våren!
Man minns stunder man delat i glädje och sorg. Hur han förgyllde teoritimmarna på musikinstitutet med sina galna vitsar och gubbiga skratt. Hur han på en hemmafest kunde rycka mig i ärmen och be mig komma och lyssna speciellt på en låt och diskutera den - hur en poplåt kunde förbli lika fin som en Mozartklassiker. Message in a Bottle av Police: han poängterade hur väl trummisen spelar och byter rytm på ett antal ställen och bär upp hela låten, gör den suggestiv. Jag hör det tydligt ännu varje gång jag hör på låten. Det är Jaris låt för mig. I samma väva kunde han lägga in några tröstande ord då min pojkvän dumpat mig. Och att gå på kafé med Jari var ett helt äventyr tack vare härlig, sprallig diskussion. Alla eftermiddagar med kaffe hos Rayens, alla rollspelskvällar och hemmafester. Det är en intensiv period mellan 15-18, och vi spenderade den i samma fina gäng på vårt 90-tal.
Folk säger att han var ett "original", men vem är inte det? Kanske det även sägs om mig? Han andades musik, härliga diskussioner och glada skratt - sådana borde alla vara. Den gudarna älskar... Jag tänker nu på den fru han lämnat, som mist sin familj: jag sänder en massa värme till henne. Och det känns trösterikt att tro att han lilla dotter kanske inte behövde göra den stora resan till andra sidan ensam, utan genom att hålla sin pappa i handen. Den bilden vill jag hålla, för att kunna se en mening i det som hände. Och det motiverar mig att krama familjen, vänner och bekanta, växla några ord, hålla kontakten, så länge det går. Sol i våra hjärtan, snart kommer våren!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)