Fint om Ötzi och hans tid!

Härom veckan var familjen och besökte utställningen i Esbo stadsmuseum om Ötzi och hans tid. Och man behövde inte gå hem otillfredställd: det fanns både ett och annat intressant att lära sig!

Det kändes först konstigt att inte Ötzi själv var närvarande, men snart hittade jag en skärm med en direktkontakt till var han bevaras iskall i Syd-Tyrolen - utmärkt! Tack vare goda rekonstruktioner av hans klädedräkt med uttömmande förklaringar samt många välskrivna, men tillräckligt kort, texter som presenterade vem han kunde ha varit på basis av hans lekamen, var detta ett mycket fint sätt att få en glimt av hur livet på stenåldern var i Europa! Min lilla 3-åriga dotter fascinerades redan av de fina möjligheterna att titta litet noggrannare på olika fyndgrupper genom mikroskåp: löss och makrofossil. Via en skärm ovanför mikroskåpet kunde även mamma se vad som var under lupp - strålande! Man får inte ha för snäva aktiviteter i en utställning, så att köer uppstår - detta var en fin kompromiss: man kan se samma sak på en skärm som genom luppen.

Bara på ett ställe tyckte sig kontrasten mellan ljus och mörker för svår för oss - en trappavsats till rekonstruktionerna av kläderna längst bak gjorde att vi nästan snubblade. Men personalen har säkert redan åtgärdat detta i skrivande stund - ett självlysande klisterband kunde antagligen lösa problemet vid avsatsen. I övrigt var detta alltså en utställning man kan rulla in en barnvagn i, eller en rullstol, alltså.

Vid sidan av Ötzis livsöde presenterades skickligt hur livet tedde sig i Esbo vid samma tid han vandrade i Alperna. En stor mängd fynd har under de senaste två decennierna gjorts vid arkeologiska utgrävningar, så material fanns att tillgå. Speciellt tyckte jag om det sätt som presenterade de i allmänhet ganska tråkiga avslagen: det var fyndigt att lägga upp dem på en ljuspanel, så att ljuset fint kunde sippra genom dem - plötsligt verkar de mycket mer intressanta än om de bara radats fram i en vitrin!

Utställningen tedde sig allmänt rymlig och rolig - lämpad även för guideningar med större grupper, uppenbart. Det är bara att gratulera Esbo för en fin utställning - än en gång! :)

Betydelsen av popularisering

Jag har fått den stora äran att vara med om att grunda en ny förening i Finland: Tieteen Ystävien Seura (Sällskapet Vetenskapens Vänner) ry. Som styrelsemedlem får jag aktivt vara med om att verka för almännyttiga ändamål som har med popularisering av vetenskapen att göra, särskilt i muntliga framställningar.

Vår första, historiska föreläsningskväll är även bokad: ti 5.10.2010 berättar dos. Jari Sedergren om dokumentärfilsmregissörer med kultstatus (på finska) kl. 18 i sal 12 (Helsingfors universitet, F33). Sedergren verkar som forskare vid Nationella audiovisuella arkivet och jag ser mycket fram emot hans föredrag där även filmklipp kommer att ingå. Förelsäningen är som sig bör avgiftsfri och öppen för allmänheten.

Man måste börja någonstans. Betydelsen av popularisering är ibland underskattad bland forskare, men jag vill inte göra samma misstag. Jag är idealist - jag vill leva i ett öppet samhälle där alla har tillgång till kunskap och jag vill vara med om att dela med mig. Det lämpar sig väl att tänka på detta nu när universitetets läseår 2010-2011 öppnat (igår). Kanske det är mitt sista som doktorand? Vi får väl se :)

Disputation om minne och ritual på brandgravfält

Anna Wessman disputerade i arkeologi vid humanistiska fakulteten vid Helsingfors universitet i lördags, 4.9.2010. Som custos verkade professor Mika Lavento och som opponent nyligen utnämnda professorn Howard Williams från Storbritannien. Det bör nämnas att Williams besökte Finland för första gången i samband med detta, han är känd för sin forskning i rituell arkeologi.

Wessmans avhandling behandlar synvinklar på minne och ritual främst på brangravfält från järnåldern (ca 550-1150 AD). Avhandlingen består av fem artiklar samt ett sammandrag - numera ett allt vanligare från naturvetenskaperna lånat sätt att skriva avhandling på inom finländsk arkeologi. Men det försämrar inte kvaliteten, tvärtom är den ju "dubbelt" garanterad eftersom artiklarna genomgått hård såll i.o.m. referee-systemet. Avhandlingen utgavs som e-thesis men även som skrift nr 18 i Finska fornminnesföreningens serie Iskos.

Williams behandlade Wessmans avhandling under drygt tre timmar, men han var mycket grundlig. I tio punkter diskuterades avhandlingen och sällan hör man lika lärt samtal om läget inom finländsk arkeologi! Diskussionen tog avstamp i frågorna kring teori via föremål till kontext, som sist och slutligen var det mest remarkabla med avhandlingen. Exempelvis diskuterades gravfälten i sitt landskap och det kunde konstateras att man kanske inte borde kalla dem "gravfält" utan snarare "aktivitetsområden", eftersom där pågått mycket mer rituell och till och med vardaglig etc. verksamhet än på våra nutida gravgårdar! Alltför ofta har influerats forskarna av sin egen tid i tolkningarna, kunde det påpekas, i synen på gravfält som avskiljda, stilla och passiva platser i det forntida samhället. Moderna synvinklar som romantiserat forntiden har haft stort åverkan: ofta har gravfälten setts som avspeglingar av "barbari" eller primitivt leverne.

Diskussionen mellan Williams och Wessman var mycket givande. Gravfälten finns inte alltid på moränryggar, fastän det ofta framhävts tidigare. Det är möjligt att vi inte påträffat alla gravfält ännu, eftersom forskningen varit mycket begränsad - detta kan ge fel bild. Dessutom verkar det som om vi i vår uppfattning av gravritualer och gravskick under järnåldern har en alltför simpel uppfattning av omfattningen av olika typer av regionala och lokala likheter - och olikheter. Gravarna som legat i en sjö i Levänluhta (artikel V i Wessmans bok) är ett uppenbart exempel på att olika gravskick förekommer under denna tid. Detta borde definitivt utredas i högra grad. Problemet är att områden inte hittills grävts ut. Wessmans visioner är att kunna gräva ut ett gravfält med omkringliggande områden i landskapet så att en mer heltäckande bild av vilka verksamhetsområdet och vilka typer av aktivitet som pågick i ett område under järnåldern. Det finns många platser i Sydvästra Finland eller Österbotten som kunde lämpa sig för detta, så vi får önska att hon lyckas bilda ett projekt kring detta - det skulle vara ytterst viktigt!

Willams visade exempel på vad som gjorts gällande anglosaxarnas England i frågan om landskapsanalys och analys av ritualer vid gravfält så finländsk arkeologi kommer i detta fall långt efter. Vi får önska att Wessmans avhandling skulle vända trenden i Finland från att fokusera sig på föremål till att våga tolka större helheter i landskapet. Williams kunde avslutningsvis konstatera att Wessman nu har gjort ett digert arbete att utreda vilka nya frågor som borde ställas inom finländsk järnåldersarkeologi! Samtidigt kunde Wessman delta i att skapa en ny agenda i hur vi ser på kulturarvet, tyckte han. Jag instämmer!

Något som berörde mig djupt vid disputationen var att Williams både inledde och avslutade behandlingen genom att konstatera att vi måste påminna oss om att en doktorand investerat ofantligt i en avhandling: tid, pengar, en alternativ karriär, sig själv, känslor och hennes/hans familj likaledes! Ibland när vi mött kritik av kalla experter eller handledare under tidigare år har vi stött varandra, Anna och jag, för det verkar som om folk inte skulle vilja se hur mycket som offrats för att arbeta för en avhandling. Fastän de själva en gång satsat minst lika mycket... Det har fått oss att gå vidare och välja nya strategier istället, men jag hoppas hellre att jag aldrig blir så hård att jag skulle glömma hur svårt det var, ifall jag någongång fick chansen att hjälpa en yngre kollega!

Var var du när kyrkan brann?

Finlands nationalmuseum har en mycket intressant utställning, som pågår ännu i ett par veckor. Utställningen presenterar dels restaureringen av Tyrvää kyrka (numera Sastmola), dels verk av de två konstnärer (pietetsfulla, grafiska Osmo Rauhala och känslosamma, expressiva Kuutti Lavonen) som fick i uppgift att skapa ny konst för kyrkans sakrala utrymmen.

Frågor vår generation kunde ställa är: var var du när WTC tornen kollapsade 11.9.2001? Minns du hur det kändes, minns du hur det gick till? Finns de andra dramatiska händelser i vår samtid som påverkade oss då de hände? För min del minns jag precis hur det kändes att få höra att min konfirmationskyrka, Borgå domkyrka, brunnit i maj 2006. Jag var påväg hem från en biologisk exkursion med Naturvetarklubben i Borgå till Kalmuckien i Ryssland, när jag fick ett sms av en vän - "bli inte chockad nu, men..." Just så. Det är något förtvivlat hemskt att mer eller mindre medvetet bränna byggnader som kyrkor, som både är sakrala rum och fornminnen i samma gestalt. Deras symbolvärde har varit, och är, enormt - de berör oss djupt.

Jag minns även dramatiken när jag fick höra att Tyrvää kyrka brunnit 21.9.1997. Jag var även då påväg hem från en exkursion, denna gång en arkeologisk resa till Åland med ämnesföreningen Fibula ry. Vi hade levt i vår lilla bubbla i en gemenskap, knutit band och delat fina upplevelser, när vi steg ombord på båten och till vår förfäran såg de hemska rubrikerna på gula pressens första sidor. Diskussionen i gruppen rörde sig ganska långt kring händelserna under resten av kvällen.

Den medeltida stenkyrkan i Sastmola stod länge som ett mycket sorgligt skelett, med sitt inre av trä fullständigt förtärt av elden. Det är ett fantastiskt resultat av ett enormt projekt, att vi nu kan få se hur stor mödan att restaurera kyrkan var, att putsa upp den från allt sot, bygga om interiören... Att nu få se den fantastiskt vacker, prydd med ny sakral konst - med teman som är eviga, som handlar om evigheten - är fenomenalt. Det är en viss idé i att inte restaurera den som den var, som ett historiskt minnesmärke, utan att behandla den som en levande kyrkobyggnad, som fått ny konst istället för den som försvann. På det viset har kyrkan behandlats så som man alltid behandlat kyrkors sakrala rum: nytt får stå sida vid sida med gammalt - inte så, som 1800-talsforskarna och medeltidsvurmarna ville ha dem: som döda utställningar av en viss epok, tysta, tomma såväl som på föremål...

Jag anser att man behandlat kyrkan med pietet, som tillfaller ett heligt rum och att det är mycket bättre än om den bara behandlades som ett fornminne. Följande projekt för mig blir definitivt att resa till själva kyrkan och se resultatet in situ.

Kvinnornas Helsingfors

Idag är/var det sista dagen sommarutställningen L. Onerva på Statens konstmuseum, Ateneum, var öppen för allmänheten. Som kurator för utställningen verkade begåvade feministen och konsthistorikern, doktor Anna Kortelainen, som är en mycket produktiv författare av vetenskapliga och populärvetenskapliga verk om konst och kvinnor.

Jag besökte utställningen under en ledig stund under senaste veckan och jag blev heller inte besviken på denna utställning! Det var dags för författaren och krönikören L. Onerva att få en utställning, som samtidigt tangerade hennes tid - sedd som genom Onervas lins. Utställningen verkade först litet som blandgodis - grann och litet av det ena och det andra, även sådant man inte förstår sig på eller gillar - men efter en stund öppnade sig helheten medan man vandrade vidare. På slutändan kände jag mig mycket upplyst och berörd av Onervas liv och kvinnornas liv för hundra år sedan vid universitet, i kulturlivet, i vår huvudstad. Vitsord: berömlig, definitivt!

Läste nyligen i HBL att Anna Biström och Maria Vainio-Kurtakko med flera skall ge ut en antologi om kvinnornas Helsingfors genom Schildts förlag: det ser jag fram emot. Min vän och kollega Elisa Garritzen skall även snart doktorera med en avhandling som behandlar historikernas debatter för hundra år sedan och däribland forskaren Liisi Karttunen (Karttunen var en nära vän till Onerva, vilket även fick litet uppmärksamhet på utställningen). Det kan med andra ord bli intressant med fortsättning på detta tema.

Historicus 50-årsmatrikel

Historicus r.f., ämnesföreningen för historiestuderanden vid Helsingfors universitet, laddar upp inför sitt 50-årsjubileum år 2012 med en ny historik. Doktor Derek Fewster och undertecknad är medlemmar i redaktionsrådet jämte yngre, ännu aktiva medlemmar, och måste även dra vårt strå till stacken. Jag beslöt mig för att för bokens matrikel försöka vaska fram så många gamla studiekamrater som möjligt, även sådana som bytt huvudämne från Historia (svenskspråkig inriktning) senare eller varit biämnesstuderanden. En gång historicussare - alltid historicussare, nämligen! :)

Med andra ord, om någon av er som inte ännu anmält era uppgifter till vår matrikel läser detta, och vill vara med - vänlig fyll i blanketten på föreningens webbsida!

Och om någon har någon anekdot från studietiden att dela med sig av eller vill skriva något till boken i fråga, ombedes man ta kontakt med redaktionen! Deras kontaktuppgifter finns även på webbsidan. Länge leve föreningen!

Hösten är här med nya planer - härligt!

Min kollega och jag har sedan i våras närt idéer om någon form av seminarium kring "arkeologipedagogik", som vi kallat det, på nationell och - kanske - internationell nivå. Det vill säga, för att dryfta hur arkeologin kan möta publik i alla åldrar via institutioner som universitet, föreningar eller museer och vad som var part kunde vinna på det hela - i frågan om insikter och upplevelser (ej business... åtminstone rent och skärt).

I någon mån har det lååångsamt blivit aktuellt i Finland med nätmaterial för skolbarn och unga, museipedagogik etc. sedan 1990-talet. Men det tycks mig oroväckande, att detta tills vidare frustas åt från forskarhåll (arkeologer och historiker!) och ofta ses som en bisyssla inom museerna! Åtm. vid de institutioner och museer jag haft glädjen att få arbeta under de senaste 15 åren. Verkstäder där barn (och vuxna!) konkret t.ex. har fått gräva eller skapa med händerna tycks ha mottagits med mycket positiv feedback. Och ändå är det de vackra (hmpf) utställningarna med distanta, "estetiska" föremål i vitriner som tycks dra mormor till museet där hon kan känna sig trygg bland gamla ting som samlar damm - och dessa utställningar som mest uppmärksammas i media. Nå, väl mött - jag hoppas dessa ting i någon mån består - men satsningarna på pedagogiken verkar ganska lama. Ergo, något borde göras!

Under årens lopp har jag personligen blivit allt mer intresserad av vilka verktyg webben kan erbjuda för oss alla att nå varann. Min dröm är att en dag stolt kunna producera material för e-learning av kvalitet, som fritt kunde få brukas av envar, bl.a. lärare. Hur fint skulle det inte vara att få ut ett digert material om finländsk (europeisk) medeltid på detta vis, med senaste forskningsrön i populär form, rikligt illustrerat?! Eller något liknande om förhistorien? Javisst, sån't finns, men är det lockande? Och hur är det copywrites? Detta betyder ju inte att böcker inte skall få finnas - de skall ju givetvis stå som grund - och materialet kunde uppmuntra till bruk av olika källor, såväl elektroniska som materiella.

Några glädjande undantag kan väl nämnas. På Glims gårdsmuseum (Esbo stadsmuseum) var det redan mycket viktigt i slutet av 1990-talet med ett ordentligt programutbud för såväl barn- som vuxenbesökare (jag bara VÄGRAR att skriva "kunder"!), och även skolning för mötet med publiken. I våras besökte jag med glädje Ekenäs museum som presenterade resultaten av sin kurs i "kulturmiljöpedagogik" öppet för en bredare allmänhet, så jag hoppas att t.ex museet kunde ställa upp och berätta mer om sitt projekt för alla hågade (se en tidigare blogg av den avdankade akademikern). Enligt statens senaste vision från i våras (se en annan tidigare blogg av den avdankade akademikern) lär det skall bli viktigt att inse att vi lever i en mångkulturell värld där konst och kultur är en del av vårt varande. I hope so.

Nå, i varje fall bör vi "proffs" med andra ord gå med facklan. Min och kollegan Suhonens mål är nu att bygga upp en plan för (och finansiering för, hoppeligen!!) ett seminarium där idéer kring arkeologi och pedagogik i olika form kan ventileras. Seminariet bör förvisso även kunna locka glada amatörer (min erfarenhet är att de har mest ärlig entusiasm och verkligen goda idéer!). Nu får vi hoppas att vi får intresserade parter som lovar ställa upp att tala vid seminariet, så att vi kan fortskrida med planerna. Eller är jag bara en avdankad idealist? Men visioner och planer är fina att ha ifall de kan delas och ifall de en dag kan realiseras, hur snyftigt det än låter :)

Så vad göra? Hittills har jag försökt nå alla kära gamla och nya kolleger inom såväl museer som universitet för att försöka få ihop intresserade parter och skapa någon form av stomme av program och innehåll för seminariet. Nästa steg vore att göra upp en slutlig plan och budget och börja skriva ansökningar om finansiering. Ur vitrinen, till handling! Jag skriver mer senare ifall saker och ting framskrider. Förhoppningsvis! Ta gärna kontakt om ni har idéer där ute!