När vi firade vår julmiddag, som vi gjort sedan 2008 då Mikko och jag gifte oss, tillsammans med mommo och mofa, mummu samt Marjatta-täti, gammelmoster Pyre och Antti-setä, ville min pappa plötsligt hålla tal, vilket inte tidigare ingått i traditionen att äta gott och dela ut paket. Han är begåvad på att skriva dikter och har haft det som hobby hela sitt liv, så ingen höjde på ögonbrynen då han läste en dikt om vintern:
Dikt om vintern
Nu är det vinter-tid och mörkt,
Nu faller snön så blid och vacker.
Ett täcke bildar snön,
över björk och lönn.
Nu ser vi natthimlen så mörk,
En gyllen stråle klar,
igenom himlen far.
Den bildar värme,
Varmt och tätt,
För em [sic] liten buske lätt.
Vinden susar och
havet det brusar.
Nu är det faktist [sic]
vinter-tid.
Eva Ahl 8 år
19.1.84.
Men det var en annans dikt. Jag blev mycket förvånad och generad, då det kom fram att det var jag som skrivit dikten - som 8-åring. Visst har jag skrivit sedan dess, men främst någon form av nid-dikter för studentikosa sammanhang, eftersom jag vet mina egna begränsningar. Dikten var dock en konstig fläkt från en lycklig barndom och fylld av nostalgi och sorg så här vid årets slut, gjorde dikten att jag måste reflektera också över mitt eget förflutna - och framtiden. Det förflutna är fyllt av ljus och skuggor, mest av ljus. Hur är det med framtiden, den ovissa? Optimisten vill att den är ljus, men man kan aldrig veta.
Nuet är säkrast, eftersom det just nu - är ljust. Barnen lyser som klara fyrar, Mikko håller handen ifall det skymmer, stipendiet varar ännu i några månader. Ibland lyses himlen upp av en sprakande raket av lycka - då en vän förkovrar sig, en bok utkommer, en idé föds eller tar form, något allmänt gott händer. Det kan vara en stor raket som lyser länge, eller en liten, som slocknar fort, men ändå lyste klar. Också en liten gnista lyser i mörkret - det är väl den tanken som kännetecknar en optimist. Gott nytt år - allt är ännu möjligt, eftersom vi snart skriver 2013!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar