Att uppleva och äta tillsammans - Lantepartiet på utflykt

Gårdagen började tidigt och på ett helt annorlunda vis än hur vi i allmänhet brukar fira Första maj: vi vaknade i Rom och begav oss ut på utflykt arrangerad av Finlands Romintitut. Två busslaster gäster tog sig från Marcellos teater iväg mot Subiaco uppe i Lazios berg. Hit tar sig sedan länge den vetenskapliga kursen på utlfykt. På vägen guidade Simo Örmä och Tuomas Heikkilä oss i respektive bussar och vi i Tuomas buss fick höra om omgivningen, de frodiga bergen, att C. A. Ehrensvärd kommenterat dem: han tyckte skogarna här var fula, men inte lika fula som i Åbotrakten.

Vi var påväg mot klostret Sacro Speco, ditt grundaren av den medeltida klostertanken, Benedikt av Nursia, drog iväg för att meditera i grottorna. Han grundade klostret här innan han drog iväg mot Montecassino längre söderut. Efter svängiga småvägar I det alloändliga var vi framme och tog oss upp den sista biten till fots och behövde inte bli besvikna: klostret på klippväggen var fantastiskt! I sal efter sal öppnade sig fantastiska målningar, av vilka den äldsta var Madonnan med Jesusbarnet i bysantisk stil från 700-talet, upplyste oss lektor Ria Berg. Det var nära att få Stendhalsyndromet!

Snart nog måste vi ta farväl att det vackra klostret och ta oss mot vårt nästa efterlängtade utflyktsmål: lunch i Olevano Romano: Saro Maria & Arcangelo, som Jaakko Suolahti 'hittade' under sin tid som direktör för institutet år 1970. Staden ligger även den mirakulöst hängande utför en bergssluttning och det var en fröjd att få gå litet omkring här innan det var dags för den mest fantastiska lunch jag någonsin varit med om. Vi åt gott, rätt efter rätt, bland annan vildsvin och cikuria, njöt av lokala viner (Malvesino vitt och Cesanese rött), sjöng och njöt i sex timmar! Snart nog var det dags att tacka och värdinnan för vår jubileumsvecka, docent Liisa Suvikumpu, avtackades med 'Kristallen den fina' sjungen av några nylänningar. Men vår lunch kunde inte sluta förrän vi sjungit en version av 'Fuksilaulu', dvs. 'Lantelaulu', däer vi gick igenom när envar första gången besökt Lante: 'Ken ol' Lantes'... och vi kunde lyckligt ta oss tillbaka ändå till år 1952!

På vägen tillbaka åkte vi mot den nedgående solen glada i hågen och varma av den sista grappans tårar. Vid solnedgången var det dags att lätt i sinnet tacka, ta avsked av gamla och nya vänner, och dra sig tillbaka till hotellet. Det var en magnifik vecka – en vecka att minnas gamla minnen och skapa nya!