Viva Vivica - och Roosa! :)

Utställningen Viva Vivica! öppnade igår på Teatermuseet i Kabelfabriken i Helsingfors och jag hade äran att få delta i sällskap med kollegan och vännen Rose-Marie “Roosa” Peake (se bilden ovan med en spegel i Villa Frenckell – :) tack för lånet, Roosa), som nyligen publicerat en historik om Villagatan ett, dvs. Villa Frenckell (Villagatan ett – en idylls brokiga skeden”, 2012). Villan i Ulrikasborg nära havet i Helsingfors var nämligen hem till teaterchefen Vivica Bandler (f. von Frenckell, 1917-2004), som dagens utställning handlade om. Peakes välskrivna och medryckande bok har utgivits av nuvarande ägaren till villan, Cargotec Oy, och är en riktig kulturgärning i sig. Villan byggdes av föräkringsmagnaten Edvin Kaslin 1905, men blev främst känd som långvarigt hem för stadsdirektören i Helsingfors, dipl.ing. Erik von Frenckell med familj. Eftersom jag hade äran att delta i bokprojektet på ett hörn var jag också något insatt i Vivica Bandlers liv då jag stegade in i utställningen, till exempel genom att jag i höstas ögnade igenom hennes fina memoarer “Adressaten okänd” (1992) – rekommenderas varmt för envar – och också kontrollerade en del originalmaterial som finns i arkivet på SLS. Bandlers mor var den första docenten i teatervetenskap i Finland, Ester-Margaret von Frenckell (det är konstigt att ingen ännu forskat mer i hennes liv, förresten!), och Bandler, som till utbildningen egentligen var agronom, ägnade sedermera sitt liv åt teatern som långvarig regissör och teaterchef både i Helsingfors och i Stockholm.

Utställningen är en samproduktion mellan museet och Teaterstiftelsen Vivicas vänner r.f., varför utställningen högtidligt öppnades av ordförande Raija-Sinikka Hämäläinen – vi träffades redan på Peakes bokutgivning i januari på Villa Frenckell. Bland de inbjudna fanns även Bandlers hembiträde och vän, Kirsti Poikolainen med familj, som jag också hade äran att träffa vid nämna bokutgivning. Den närvarande skaran inbjudna gäster bestod till stor del av teaterfolk och många har varit personliga vänner till Vivica Bandler, så stämningen var alldeles speciell. Bandlers kärlek till konsten manifesterades även i en dansuppvisning av en av hennes vänner, Tiina Lindfors. Uppvisningen skedde mot en oxblodsröds bakrund, en lek med ljus och skuggor, bevingat – betagande. Och jag kom också på, att jag på något sätt tidigare, när jag läst om Bandler, associerat just denna oxblodsröda nyans till henne... spännande.

Uställningens posters bestod av citat av Bandlers dagböcker, brev och memoarer – hennes röst definitivt genomsyrade allt, som ackompagnerades av nämnda bildmaterial. Utställningen hade sammanställts av Johanna Lindholm, som nyligen skrivit sin pro gradu om Bandlers tid på Lilla Teatern – intressant! Utställningen omfattar två rum och består till stor del av nämnda posters med fina bilder, en del fantastiskt material av levande bilder, samt några vitriner med intressant material som tillhört Bandler eller handlar om henne eller hennes arbete, speciellt på Lilla Teatern i Helsingfors. Posterutställnignen kommer att kunna turnera runt och är påväg till Sverige och kanske också Paris, sade Hämäläinen.

Man fick en snabbt inblick i Bandlers liv genom den varma utställningen, men visst blev man även nyfiken på Bengt Ahlfors relativt färska biografi om huvudpersonen (“Människan Vivica Bandler”, 2011) – bör väl införskaffas i vår. Bandler verkar ha varit en begåvad, slagfärdig och humoristisk person av citaten att döma. Från den här utställningen tog jag denna gång med mig följande visdomsord, som lämpar sig väl som livsmotto för en projektarbetare med konstnärliga anlag: “Ingen utopi utan kalkyl. Man skall spara på tändstickor för att kunna köpa champagne”. Så sant som det är sagt!

Fräscht om Olofsborg

Päivi Hakanpää & Johanna Nordman: Muurien suojassa. Elämää Olavinlinnassa. Museovirasto. Helsinki 2011. ISBN 978-951-616-222-8. 40 s.

Dags för en liten bokrecension igen, eftersom det alltid är lika roligt att berömma nyutkommen litteratur. En ny utställning lär nämligen ha öppnat i höstas i den medeltida borgen Olofsborg (föranleder troligen en sommarutflykt 2012 för undertecknad med familj), som är ett av Finlands mest kända monumentala kulturarv och under Museiverkets regi – än så länge. I samband med utställningen utgav MV även en fin och luftig utställningskatalog/broschyr, som mycket väl fungerar även som en fristående, lättläst guide till borgen och dess historia samt medeltidens borgliv. Liksom författarna konstaterar i sitt korta förord: “Till Olofsborgs historia hör både kanonmuller och vardagssysslor” (s. 3).

Texterna är många, men korta och koncisa, som är kutymen på utställningar och även gör att svårighetsgraden för forskaren ökar – man måste ha ett gott sinne för att komprimera sin kunskap, vilket är lättare sagt än gjort. För den som vill veta mer finns däremot en kompensation: en ypperligt diger, men ändå tydlig litteraturförteckning på sista sidan – det är alltid positivt att besökaren/läsaren inte underskattas.

Boken inleds med en allmän presentation av vad man känner till om borgens byggnadsfaser. Därefter inleds en genomgång av borgen bit för bit, vilket troligen kommer att fungera väl då man är där på plats, men känns även logiskt som fristående läsning. Texten varvas trevligt med bilder av arkeologiska fynd, via dem får vi en glimt av vardagslivets historia utan åldersrasism, eftersom föremål från alla epoker presenteras i samband med de delar av borgen som granskas. Och det är ju sant att livet i borgen på 1700-talet är minst lika fascinerande som livet där på 1500-talet. I bildtexterna dyker även fakta om borgens ekonomi och till och med några personnamn upp – en levande kombination av skriftligt material, bilder och materiell kultur den kortfattade texten till trots. Genom kapitel borgens kosthåll, byggandet etc. väcks helheten till liv på ett fint sätt, inte bara som en berättelse om en garnision, fastän naturligtvis även detta ämne avhandlas. Allmänt om bruk av textilier och hur borgen upplystes är t.ex. pikanta detaljer, som belyser det dagliga livets sidor. Slutet av boken är en ganska ingående beskrivning av försvars- och krigstekniska aspekter, men det är väl en nödvändighet i detta sammanhang, en borg kan väl i varje fall ses som en plats för både “försvars- och bostadsbruk” (s. 34).

Ombrytningen är luftig och trevlig med fina kartor och fotografier, dock varvad med de något slitna och kännspaka illustrationerna från Olaus Magnus. Nåja, kanske de bör användas alltsomoftast för att ens i någon mån fastna på “folklig” nivå, unika är de ju förvisso och borde hingå i den illustrerade allmänbildningen hos envar. Något som är mycket förtjänstfullt med det hela är framförallt det faktum att boken utgetts på fyra språk: finska, svenska, engelska och ryska – äntligen har man satsat och det är fantastiskt att se hur väl det även fungerar i praktiken!

Runeberg bodde i Borgå...

...och i Borgå bodde jag som barn. Förutom att det naturligtvis blev många besök i nationalskaldens hem blev man även tidigt bekant med alla traditioner kring poeten och hans familj. Därför bakade vi Runebergstårtor också i lekis. Jag tror detta recept är från 1981 och det är alltså min egenhändiga kopia av det recept vi hade på dagis. Min kära mamma, som sparat allt vi barn gjort, hittade detta häromdagen och jag beslöt pröva receptet. Jag lade en kork med konjak i degen istället för bittermandelolja och lade in dem i ugnen på 200 grader i ca 15 minuter. I brist på hallonsylt toppade jag dem med en av mammas hemgjorda sylter på hallon och blåbär - hur gått som helst. :) Och sist med glasyr, förstås, fast ni inte får se slutresultatet.



Lägger upp detta fina minne här för alla och envar som vill laga sig något gott att äta Runebergsdagen till ära - och valdagen. Idag skall vi rösta vår favoritkandidat till president, n'est-ce pas? Eller i varje fall försöka delta i det som kallas "vastajytky" just nu :)

Minus för museerna - minus för oss alla!

Museiverket skär ner i Finland: 40 får gå. Miljoner skall inbesparas ur statens budget och det sker på museernas bekostnad. Jag hörde om detta redan på fjolårets sida, men igår blev det ett offentligt faktum och ett långt inlägg i tv-nyheterna - förhoppningsvis kunde det orsaka litet rabalder. Därför får vi forskare väl även reagera med inlägg kring det hela: Nationalbiblioteket och docent Lahtinen har kommit med välskrivna inlägg kring detta redan.

Det är sorgligt att behöva stänga museerna och dra in på personalen, men vad kan man göra? Speciellt sorgligt är det - liksom Lahtinen konstaterar - att det drabbar oss "vanliga människor". Det vet jag, eftersom jag jobbade "bara" (!) som guide i Finlands Nationalmuseum 2001-2008: i tusentals guidningar mötte jag både gammal och ung, men mest kanske skolelever, vars desperata lärare tog dem till museet I BRIST PÅ RESURSER FÖR UNDERVISNING I HISTORIA! Ja, ni läste rätt: jag fick hundratals gånger dra en timmes guidning om "svenska tiden", dvs. ca 1100-1809 i utställningen och detta var enligt läraren ENDA GÅNGEN DE TALADE OM DENNA PERIOD I FINLANDS HISTORIA. Det var stort ansvar jag fick, och försökte därför göra så gott jag kunde på en mycket begränsad liten stund med eleverna i utställningen - jag hoppas jag kunde göra det väl och att ens någon av dem minns något enstaka jag febrilt berättade om helgon, reformationen och drottning Kristina... Tänk er att det finns människor i Finland som endast denna gång hört om medeltiden! Lärare som tvingas leva med detta faktum och se sina elever fördummas i brist på resurser för undervisning! Vad är vi för en "sivistysvaltio" egentligen - det håller nog på att knaka i fogarna skall jag säga er?! Och vad fick jag för ersättning för mitt kunnande och detta ansvar att allmänbilda unga? Inte många euro, nej, för det är ju inte "lönande"...

Igår nådde även det faktum rubrikerna, att 50 000 unga (män) är utslagna. "Oj, voj, voj", men återigen erbjöds inga konkreta lösningar på detta problem varken på tv eller i tidningen. Hm... Jag vet att jag är en lönlös humanist, men tycker ni inte att kvaliteten och bristen på resurser i skolorna delvis kunde ligga bakom detta? Hur kan vi förutsätta att unga personer vill göra något, hitta på något att syssla med, utveckla personens självbild etc., om de helt enkelt inte VET hur världen fungerar, vad som erbjuds. Uppfinningsrikedom kräver en viss grad av bildning. Och vi forskare är ganska dåliga också på att sprida vår egen bildning: vi bara gnatar på om att "historia är så himla viktigt per se och för vår "identitet"" etc. - men det är ofta bara vackra ord vi tillsammans tanter emellan skrockar på kaffepauserna på våra tiopersoners seminarier, vill jag påstå! Vackra ord om popularisering, men ändå ser vi ofta ner på sådana som "bara" sysslar med att popularisera vetenskap. Jag hoppas en radikal förändring sker i denna attityd, inget annat är helt enkelt rimligt.

För ett par år sedan råkade jag träffa en studiekompis i Kampens köpcentrum aprå på. Hon var himla begåvad i studierna, men ville genast ut i arbetslivet och förlagsbranschen och sysslade nu med läromedel. Jag höll då på att skriva liccen klar och tyckte hon nog också kunde göra det en dag, men hon tyckte att någon också borde göra läromedel. Javisst, tyckte självfallet undertecknad - museipedagog sedan år tillbaka - de facto gör hon ett MYCKET VIKTIGARE JOBB än jag, som forskare. Och jag anser fortfarande så. Fastän forskningen är viktig, tar det ofta tid för nya resultat att nå offentligheten, det kan man ju t.ex. läsa i Hollméns utredning - ja, därför borde vi ju ÖKA KOMMUNIKATIONEN MER EMELLAN FORSKARVÄRLDEN, FÖRLAGEN, SKOLORNA, MUSEERNA... Och det borde nå ALLA! Men, i dags dato: har vi längre råd? Blir det som i USA: privatfinansieriat? Om det blir finansierat alls. Ja jo, Guggenheim... Först lät det så bra, men vid närmare eftertanke... Urk. Prkl.

En forskares identitet

Fick inspiration mellan blöjbyten och amningssessioner att skriva några rader om en ung doktorands/forskares identitet, eller hur folk numera är i kläm i sitt jobb och i sin roll på universiteten. En liten debatt påbörjades tack vare Outi Alankos blogginlägg (se länken i rubriken) av flera kolleger och vänner på Facebook, så jag kände omedelbart att "jag måste bekänna".

Om man som doktorand får stipendier av universitets fonder eller av utomstående fonder är man så kallad stipendieforskare - korrigera mig ifall jag har fel. För kanske tio år sedan kunde man be om att få ett arbetsbord på uni någonstans och kanske fick man till och med undervisa som doktorand, dvs. officiellt "fortsättningsstuderande". Så småningom förändrades inställningen i och med att en del doktorander kunde ansöka om tjänster inom "forskarutbildning" och inom "forskarskolor", men varje gång det kom upp en annons om dessa tjänster, kände jag att mitt eget - då udda - ämne om minneskultur inte riktigt platsade, så jag ansökte aldrig någonstans. Fonderna trodde dock på mig, och jag hade kanske också turen att verka intressant, så det sipprade dock in mindre stipendier i jämn takt, som ändå fick mig att tro tillräckligt på mig själv för att fortsätta.

Om man väljer forskaryrket vet man att man själv skall göra sin forskning och det kan ibland kännas ganska ensamt. Dock är kollegerna och vännerna ett enormt stöd och man söker sig gärna till aktiviteter där man kan ventilera sitt ämne och höra om andras projekt - ett sådant rum var bl. a. föreningen Glossa för mig. Ifall man har sitt arbetsrum hemma, bredvid sin säng, som ofta översållas av pappershögar och böcker uppslagna på olika ställen, känns det mycket viktigt att ens kunna ta en kaffe nu och då med kollegan - man är nämligen berövad på en "kontorsgemenskap", som alltså är få förunnad. Personligen märkte jag även att det efter några år började skava på min identitet som forskare - man var endast en svag "satellit" som ibland tangerade lärostolens seminarium, som ibland - tvärtom - kunde kännas som en stenöken p.g.a. bristen på liknande avhandlingsprojekt eller ytliga relationer till kollegerna - ja just ytliga bl.a. därför att man ju extremt sällan träffades! "Innegänget" kanske inte såg ner på en, men det kändes ibland så, fastän man försökte skaka den känslan av sig...

Under årens lopp deltog jag också i sidospår av olika slag - mindre historiker etc. för att helt enkelt för att det ju är kul och för att få mer erfarenhet inom branschen och även tjäna en extra slant i en annars torftig budget - och jobbade inom museibranschen för det mesta som freelance och tf, eftersom jag önskade jag någon gång kunde jobba där i framtiden (med facit på hand nu verkar det dock osannolikt... så det var bortkastad tid, uppenbart). När jag äntligen fick litet fart på avhandlingsprojektet igen, möttes jag plötsligt av totalt oväntad motighet, men situationen löste sig och kanske just den press jag sedan kände fick mig att arbeta extra hårt de sista två åren. Inalles tog det åtta år, vilket inte alls är längre än vad det tagit för de flesta andra kolleger, vare sig de varit närmare bundna till lärostolen eller "satelliter" likt mig.

Trots detta kände jag mig efter några år som "lösdrivare" som en ö-klassens doktorand. Jag insåg att jag sist fick höra om allt möjligt och så sker ännu idag - jag är den som kanske rent av av misstag ibland får höra nyheter från lärostolen. Ifjol arbetade jag som postdoc tack vare ett stipendium av universitetets fonder, men det gjorde att min endaste bindning till uni var att jag kunde påstå mig löst tillhöra min alma mater alltjämnt. Den enda rättigheten jag åtnjutit under doktorandåren var att jag fick ha unis epostadress och tillgång till intranätet - ja jo, två ggr fick jag några slantar för arkiv- och konferensresor. Hm - jag kan nog låta enormt otacksam för allt jag fått, men insikten att jag trots allt slutligen bidrog med en relativt ansenlig summa i och med att jag doktorerade (UM finansierar uni på basis av antalet graduerade), gör att jag nog kunde motivera denna min utläggning. Bara för att ifall någon ung, kvinnlig doktorand som känner sig inne i ett motigt skede, jobbar hemifrån alltjämt efter alla år - som en skolelev med skrivbordet bredvid sängen! - kanske kunde se litet hopp i sin situation: jag blev ändå godkänd till slut. Dock inte med det bästa av vitsord, men i varje fall.

Men i och med att jag aldrig riktigt hörde eller hör till "unigänget" helt fysiskt, har släkten alltid ansett att jag är en riktig bohem som inte "jobbar", har bara fritid och "lever på statens pengar" (yeah right - nej, inte statens, utan på stipendier som kommer från fonder som döda, fordom rika människor grundat minsann, men "vad kan man nu veta exakt... bohem är hon i varje fall"!) och äntligen borde vakna och känna kaffedoften och skaffa mig ett riktigt "jobb". Och visst, dylika projektioner påverkar också mig. Numera känner jag mig allt oftare som en amatör inom branschen... Det beror antagligen på bristen på något eller någon att riktigt ordentligt relatera sig till.

Ibland kan jag fortfarande inte riktigt tro att jag faktiskt doktorerade, det hela känns bara som en konstig dröm... Till all tur finns FB - mitt kollegiala "kafferum" i elektronisk form - jag tror inte jag skulle klara mig annars, utan er kära vänner och kolleger. Och hej, vad är uni egentligen - universitas - det är ju människorna - vår krets - inte byggnaderna eller byråkraterna! Kanske nästa uni bör grundas på webben - "the imagined university", som vi en gång skämtade om på småtimmarna på Nylands!? :)

Heliga Birgitta till salu!

Birgittaboken "Pyhä Birgitta - Euroopan suojeluspyhimys" på finska som professor Päivi Setälä och jag redigerade (Otavas förlag) under Birgittajubileet 2003 har nu nått reahyllorna: jag såg den idag på rea hos Suomalainen kirjakauppa i köpcentret Kampen i Helsingfors. Löp iväg och inhandla en, om ni är intresserade - endast 8 euro! :)

Redan år 2003 hyste vi förhoppningar om att utge boken även på svenska. Senare har jag kontaktat olika förlag, men ingen har riktigt varit intresserad. I samband med att jag fick finansiering i höstas för att genomföra ett bokprojekt relaterat till Reinhold Hausen, ansökte jag även i samma veva om att få översätta denna bok. Min del av medlen tillfaller alltså båda projekten, vilket betyder att jag nu modigt kan ta itu med en översättning och fråga om intresse för utgivning senare. Eller be om mer finansiering - troligen gör jag det sistnämnda, men en sak i gången. :)

Mening

Vår andra son, vårt tredje barn, lille Emil, beslöt att anlända inte helt utan dramatik. Hans mor drabbades nämligen av graviditetsförgiftning - trots att det är mycket ovanligt med tredje barnet, med samme man. Sista veckorna svullnade jag till något avskyvärt och blodtrycket började stiga - för första gången i mitt liv fick jag skyhöga tal, jag som inte varit van med dylikt. Androm till varnagel bör jag dock påpeka, att jag jobbade med än det ena och än det andra å yrkets vägnar till sista stund - jag borde nog ha lyssnat mer på kroppen och tagit det lugnare.

I vecka 39 började värkarna återkomma regelbundet, men de var så svaga att de inte riktigt hade någon effekt. De tröttade dock ut mamma ganska rejält och slutligen togs jag in på Kvinnokliniken i Helsingfors för uppföljning. Eftersom babyn nu var fullgången, i vecka 40, så beslöt man sätta igång förlossningen, men den tog inte fart förrän jag bad dem spräcka hinnorna - det var min erfarenhet som gjorde att jag kunde be dem om detta, och det hade genast effekt. Eftersom jag äntligen nått förlossningssalen fick jag därefter all hjälp jag kunde tänkas behöva och lille Emil kom lyckligt till världen bara efter fyra timmar, på Finlands farsdag, söndagen den 13 november 2011 klockan 18:11, till sin fars glädje.

Detta var min fjärde förlossning (storasyster föddes 2007, storebror år 2008 och ifjol väntade vi en liten pojke, men han var så illa skadad med ryggmärgsbråck att vi avbröt graviditeten i vecka 21) och jag måste än en gång påpeka, att jag förvisso är historiker och fascineras av det förgångna, men verkligen även vill leva mitt eget liv, idag. Särskilt då det gäller barnafödande skulle man inte vilja vara kvinna för mer än femtio år sedan, då ytterst litet i frågan om smärtstillande medel tycks ha funnits till hands. Nog för att inte heller dagens smärtstillande medel gör det alldeles lätt att föda ändå - babyn kan ju inte pumpas full med riktigt vad som helst. Det sägs i Bibeln att det skall ta ont och vara svårt att få ett barn till världen, och så förblir det väl ett tag till... Lyckan över att få en frisk liten människa i sin famn överstiger dock allt det svåra och tunga.

Vi lever våra liv på olika vis, en del välsignas med en fantastisk karriär, andra med familj, en tredje med något annat. Jag älskar mitt yrke, men ännu mer älskar jag min familj - de har givit mig en verklig mening med tillvaron på ett sätt jag aldrig trodde var möjligt förut.