På resemässan 2013

På vuxenutbildningen i turism jag deltar i på Haaga-Perho var det dags för närstudiedag och denna gång fick vi lyxen att vistas på resemässan i Mässhallen i Helsingfors, som arrangerades förra veckoslutet. Vi skulle utföra några uppgifter, men sedan var det bara att dyka in och njuta av stämningen.

Jag besökte några intressanta och förvånande utställare, däribland Evlut-kyrkan, som meddelade mig att det finns tiotals församlingar ute i världen med finländare på diverse orter. De samarbetar intensivt med Katolska kyrkan i frågan om utrymmen och verkar i stort sett med hjälp av frivillig arbetskraft - förbluffande. Förra veckan skrevs det om kyrkans nya guide till kyrkor, ja, vilken kristen kyrka som helst (Bongaa kirkko), som lanserats och dessa delades även ut på mässan. Kyrkans utställning var naturligtvis försedd med ett kyrktorn, där man kunde ta tillfället i akt och spendera en lugn stund, se ovan.

Naturligtvis kollade jag strax in andra fina inhemska avdelningar och - såklart - vad "min forskningsobjektstad" Nådendal hade att erbjuda. Utställningen var intill Åbos, som i förhållandet till Nådendal var förloraren, eftersom Muminhuset kunde ses på långt håll.
- Nåväl, då är det Mumin för hela slanten och ingen klosterkyrka, tänkte jag, men fick ta min tanke tillbaka.

På första bästa broschyr lyste klosterkyrkan på pärmen och Nådendals marknadsföringskasse hade - ja, kan ni gissa? - Mumin på ena sidan och den "klassiska" vyn mot klosterkyrkan från syd på andra sidan, se filmsnutten!

Sigtuna och Hagaparken i vinterskrud

S:t Olofs kyrkoruin i Sigtuna står i närheten av Mariakyrkan och dominikanernas forna område av staden. På fotot ses absiden och koret i öst.

Dags för ett besök i Sverige med familjen igen. Denna gång tog vi bilen med och kunde åka ut utanför Stockholm på en liten tur i ett landskap i vinterskrud. Vi tog oss till Sigtuna, där vi i gnistrande solsken kunde se på de medeltida kyrkoruinerna, som minner om den nu sovande småstadens forna storhet. Detta var en gång kungens säte och hans kungsgård låg vid den nuvarande ruinen av S:t Pers kyrka. Andra kyrkor är S:t Lars och S:t Olof, inte häpnadsväckande några av de mest populära helgonen i riket överlag.

Kyrkan, som en gång varit dominikanernas, finns i Sigtuna och är helgad till Maria.

En del av väggarnas sträckning, som kan ses i marken intill Mariakyrkan, visar var det forna dominikanerkonventet legat.

Mariakyrkan, som en gång var dominikanernas kyrka i rödtegel, står kvar. Vi var här senast år 2009, med de två äldre barnen, men ingen av dem minns naturligtvis vårt besök. Då kunde vi även se kyrkans inre och dess helgonbilder. Denna gång ville vi inte störa mitt i högmässan. Utanför kyrkan står ett benhus eller kapell (?) från 1700-talet, i vars vägg finns en runsten. Bara för att nu nämna några exempel på återanvändning av material under tidigare århundraden.

Överlag är Sigtuna späckat med runstenar, som står uppresta litet här och där, men främst på de forna kyrkornas områden. På mycket fina infotavlor finns också uppgifter om medeltiden och t.ex. en förklaring om hur religiösa processioner gick till och från dessa kyrkor.

S:t Lars kyrkoruin - det finns inte så mycket kvar av denna kyrka, men intill kyrkan finns flera runstenar att titta på också.

Senast vi var här orkade vi inte se alla ruiner, men nu var det kul att springa upp och ner för Tingsberget och ta sig en titt på området. Efter hand blev det dock kallt, så vi tog oss in i den medeltida stadskärnan och siktade mot museet.

S:t Pers kyrkoruin. Intill denna kyrka var den vikingatida-medeltida kungsgården belägen. Lilla Ingegerd har säkert sprungit omkring här för tusen år sedan, innan hon blev furstinna och sedermera helgonet S:ta Anna (d. ca 1050) i Novgorod.

Museet öppnade då vi var där, men det var mycket tyst här - inga andra besökare än vi, åtminstone just då. Entrén var gratis, eftersom vi besökte dem utanför säsongen. Barnen tittade noga på miniatyren av staden och biskopens skelett gjorde stort intryck, men jag vet inte egentligen hur mycket 1-5 år gamla människor ännu uppfattar om historia. Det verkade vara en spännande upplevelse, trots allt. Och vi fick värma oss inhomhus en stund, innan vi gick vidare mot vår lunchrestaurang och tog sedan bilen mot Stockholm.

Eftersom vi hade gått om tid kvar tills båten skulle avgå, beslöt vi besöka Hagaparken i Solna. Parken är mycket kär för mig, eftersom min mormors syskon bodde här i Solna i närheten och vi besökte dem varje sommar fram till deras död under senaste sekelskifte. Under min barndom gjorde vi nästan dagliga besök i den fantastiska engelska parken, ekotemplet, Gustav III:s paviljong, koppartälten. Till min förvåning var det späckat med folk här - Stockholmarna var alla ute och åkte pulka med sina barn denna söndag!

Vi beslöt oss ta en titt på Fjärilshuset, som även det anknyter till kungen, eftersom han lät grunda en vinterträdgård och orangeriet här på sin tid. Fjärilarna och fiskarna verkade mycket intressanta för barnen och återigen hade vi en välkommen paus från det kalla vädret ute. Snart var det dags att tacka och ta farväl av Sverige denna gång, men förhoppningsvis ses vi snart igen.

Året började med blicken mot Nådendal

Vi blev bjudna till Masku av Johannes gudfar, Joonas, som har sin släkts villa vid havsstranden där. Vi packade med skidor och pulkor, eftersom snön ligger tjock här i Helsingfors. Det var förbluffande att komma fram och se att marken var bar. Men det var inte mindre spännande för det, tyckte barnen, som genast utforskade klipporna och gården.

Joonas moster är konstnär och har målat en akvarell, som föreställer Nådendals klosterkyrka sedd från norr, som hon har förärat mig. Vyn är den man ser från deras villa, vilket jag kunde bekräfta och ni kan se ovan, på fotot (den lilla piggen i mitten av bilden är alltså klosterkyrkans torn). I dagens läge kan avståndet över viken och isen kännas långt, men den här platsen har någon gång legat mycket nära klostret -havet har varit den enda vettiga förbindelsevägen båd' sommar och vinter tills automobilernas tidevarv.

Vi hade även en uppgift: att hjälpa till med att tömma fågelholkarna som var ett tjugotal till antalet. Förhoppningsvis blir dessa återigen fina hem åt en generation flygfän när våren kommer. Tack Joonas, för en fin dag! :)

Vintertid

När vi firade vår julmiddag, som vi gjort sedan 2008 då Mikko och jag gifte oss, tillsammans med mommo och mofa, mummu samt Marjatta-täti, gammelmoster Pyre och Antti-setä, ville min pappa plötsligt hålla tal, vilket inte tidigare ingått i traditionen att äta gott och dela ut paket. Han är begåvad på att skriva dikter och har haft det som hobby hela sitt liv, så ingen höjde på ögonbrynen då han läste en dikt om vintern:

Dikt om vintern
Nu är det vinter-tid och mörkt,
Nu faller snön så blid och vacker.
Ett täcke bildar snön,
över björk och lönn.
Nu ser vi natthimlen så mörk,
En gyllen stråle klar,
igenom himlen far.
Den bildar värme,
Varmt och tätt,
För em [sic] liten buske lätt.
Vinden susar och
havet det brusar.
Nu är det faktist [sic]
vinter-tid.
Eva Ahl 8 år
19.1.84.

Men det var en annans dikt. Jag blev mycket förvånad och generad, då det kom fram att det var jag som skrivit dikten - som 8-åring. Visst har jag skrivit sedan dess, men främst någon form av nid-dikter för studentikosa sammanhang, eftersom jag vet mina egna begränsningar. Dikten var dock en konstig fläkt från en lycklig barndom och fylld av nostalgi och sorg så här vid årets slut, gjorde dikten att jag måste reflektera också över mitt eget förflutna - och framtiden. Det förflutna är fyllt av ljus och skuggor, mest av ljus. Hur är det med framtiden, den ovissa? Optimisten vill att den är ljus, men man kan aldrig veta.

Nuet är säkrast, eftersom det just nu - är ljust. Barnen lyser som klara fyrar, Mikko håller handen ifall det skymmer, stipendiet varar ännu i några månader. Ibland lyses himlen upp av en sprakande raket av lycka - då en vän förkovrar sig, en bok utkommer, en idé föds eller tar form, något allmänt gott händer. Det kan vara en stor raket som lyser länge, eller en liten, som slocknar fort, men ändå lyste klar. Också en liten gnista lyser i mörkret - det är väl den tanken som kännetecknar en optimist. Gott nytt år - allt är ännu möjligt, eftersom vi snart skriver 2013!

Juligt i Janakkala - på utflykt på makens begäran

Mikko föreslog att vi under julen skulle åka på utflykt med familjen - i likhet med så många gånger förr, för att fotografera något fornminne eller en kyrka och njuta av vårt vackra land. Avgjort: igår åkte vi iväg med barnen mot Tavastland och stannade vid Janakkala, där det var meningen att se kyrkan och sedan gå på vandring i naturen. I närheten ligger nämligen ett kulturlandskap med lång historia: medeltida kyrka, tarandgravfält, fornbogen Hagaborg (Hakoinen) bara som ett exempel. Tyvärr fungerar inte Suomen muinaispoluts sida väl, fastän idén är strålande. Sidorna borde definitivt utvecklas mer, de har enorm potential. Eftersom de är gjorda med flash går det heller inte riktigt att bruka dem i fält i t. ex. en IPad. Ganska fort märkte vi att naturstigen nog är bättre att besöka om sommaren, så vi gav upp försöket att försöka hitta den överlag. Men kyrkan, S:t Lars, var strålande vacker i vinterskrud och decemberljus.

Kölden gjorde att familjen, som tränade att åka skidor på gården samt åkte pulka, snart gav upp och gick tillbaka till värmen och mellanmålet i bilen. Jag lade däremot märke till att det lyste i kyrkan och prövade därför dörren - den var öppen. Organisten tränade bröllopsmarscher i den juliga kyrkan, så jag tog mod till mig och steg in i Herrens hus i Janakkala.

Kyrkan från omkring år 1500 är varm och välkomnande, fastän den på insidan inte längre har kvar sin medeltida skepnad, utan har kalkats vit i ett senare skede. Flera helgonbilder finns dock kvar från medeltiden: två bilder av skyddshelgonet S:t Lars, diakonen Laurentius, som enligt tradition led martyrdöden på ett halster.

Krucifixet hänger numera på sydväggen om altaret och på norrsidan i koret finns S:t Olof, som står som en segrare över hedendomen i form av en drake.

En pilgrim på väg gladdes ytterligare vid åsynen av S:t Jakob iklädd pilgrimsdräkt. Mycket har skrivits om processen att kristna Tavastland och helgonen var uppenbarligen viktiga i detta projekt under senmedeltiden.

Fotona av kyrka och helgon har tagits av undertecknad, så det är fritt fram att bruka dem om du vill. Det lönar sig t. ex. inte att beställa bilder av dessa från Museiverket, ifall du nöjer dig med denna kvalitet. Det är synnerligen dyrt, men dessa får du alltså bruka fritt. Du kan ändå gärna nämna att det fotats av EAW 2012. Som du märker har våra resor även ett syfte: att samla e-bilder av vårt kulturarv, för framtida bruk, i färg dessutom.

Disputation som en dröm!

På lördag 22.12 disputerade magister Jesse Keskiaho vid Helsingfors universitet i allmän historia. På plats i Arppeanum fanns ca 70 personer trots att disputationen ägde rum så strax inför jul. Det lär också ha varit unis sista disputation före årsskiftet - speciellt!

Keskiaho inledde sin lectio kring sitt tema om drömmar, deras tolkning och reception under tidig medeltid, med en referens till S:t Nicolaus, lämpligt vid jul. Keskiaho beskrev kort hur visionen av helgonet i drömmen diskuterades av lärda och hur uppfattningen om helgonen och hur man de facto känner igen dem via symboler så att säga skapades. Änglarna beskrivs i Bibeln, men hur var det med de avlidna? Augustinus och Gregorius uppfattningar presenterades och sedan receptionen och spridningen av uppfattningarna - fascinerande! Mina tankar drogs titt som tätt till de etablerade uppfattningarna under senmedeltiden och helgonen i t ex Birgittas visioner, helgonet i Jöns Buddes dröm etc.

Innan en god diskussion tog vid presenterade opponenten sin syn på avhandlingen - "very fine piece of work!" I diskussionen fick Keskiaho lysa med sin bildning som sig bör, men även svara på knepiga frågor som han säkert kommer att kunna besvara närmare i sin fortsatta forskning om han vill. Vad skulle han bland annat själv ta med sig om han drog mot norr som missionär? Liturgiska böcker, legendsamlingar, evangelierna...

Opponentens slutord var det kortaste jag någonsin hört: leende sammanfattade hon: "a very impressive dissertation!" Instämmer! Grattis Jesse!

Birgittinskt i december del 2

På torsdag kväll kom äntligen översättningen av boken Pyhä Birgitta (Otava 2003). Det tog med andra ord bara nio år att få den gjord, dessutom som reviderad non-profit upplaga på 300 ex.
Boken utges vänligen av SSB, vilket är fint! Hoppas den är till glädje för någon! Jag beslöt att dedikera denna översättning åt Professor Päivi Setälä, som fyller 70 år i januari 2013.
Det känns skönt att få boken klar. Som om en era vore slut och en ny äntligen kan börja. Kanske med en ny bok? Vi får väl se...