60-årsfest i Rom

Idag stundade den solenna dagen med fest i Villa Lante, föra tt fira att verksamheten där pågått i 60 år. Vi inledde vår dag i staden med att besöka några kyrkor i Trastevere, bland annat Santa Maria, där även Heliga Birgitta finns på en av bilderna i basilikans skepp.

Efter en promenad i solen var vi snart framme vid vår destination, där Finlands Rominsitut numera verkar vid sidan av Finlands ambassad vid den Heliga Stolen. Framme på Villa Lante blev vi mottagna av magister Linda Jokela, som är stipendiat här, och hon visade oss runt i den vackra villan. Villan är bygd av Baldessare Turini på 1500-talet, som öven historiebrukade en underliggande lämning av en villa på antikens tid. Området var på 1500-talet ännu fräsch landsbygd och blev en fritidsvilla för påvens jurist. Därför har han ödmjukt i sitt vapen visat sig som vinthund lojal mot påvens lejon (se bilden ovan). Snart tog dock Lantesläkten över och innehade villan i 200 år. Lantes vapen är de tre vita örnarna. Många fresker och dekorationer härstammar dock ända från villans första decennier och loggian stod klar 1531. Här avslutade vi turen med ett glas bubbligt inför den fantastiska vyn.

Efter en god lunch i Trastevere drog vi oss tillbaka till hotellet för att förbereda oss för följande program, den solenna festen på Villa Lante. Tillställningen öppnades av en alltid lika glad och snillrik Tuomas Heikkilä, direktör för IRF för tillfället.

Heikkiläs tal följdes av docent Tuomas M. S. Lehtonens, som även var en eloge till allt vad verksamheten i villan representerar: möten, flerspråkighet, öppenhet, lärdom - mellan människor och olika forskargenerationer. Kören Audite under ledning av Jani Sivén uppförde "Fenestra Fennorum", varefter forskaren Tancredi Carunchio framförde en hälsning på italienska och representerade Lantes vänner i Rom. Tyvärr försenade sig den sista talaren, men vi fick återigen höra ljuv musik av kören Audite både på svenska och finska i form av sånger av Fougstedt och Sibelius. Under den fria samvaron som följde fick gäster ännu bekanta sig med det vackra huset, den magnifika vyn och synnerligen bildat sällskap.

Så småningom drog sig den nästan tvåhundrahövdade skaran mot en av "Lante-partiets" favoritrestauranger, Lo Scarpone, där vi intog en flera rätters middag i muntert sällskap. Höjdpuntken nåddes då kakan bars in: Villa Lante omgiven av tomtebloss! Vi fick alla med andra ord smaka på det goda huset hade att ge än en gång. Och huset är inte vad det är utan den verksamhet som pågår där, de människor som finns där och får gästa huset, mötas och komma fram till nya insikter. Jag, som alla vi som var där, önskar det får ske i många, långa år till! En dag som börjar med Birgitta och avslutas med Villa Lante ären av de bättre man får äran att vara med om.

Villa Lante revisited!

Klockan ringer i Haga, dags att stiga upp och åka iväg mot Rom. Inom några minuter checkas passen och Mikko inser att hans blivit gammalt alldeles nyligen – panik! Iväg i full fart mot flygfältet med ett passfoto i fickan. Vi glömde halva vår packning, men kom ändå iväg. Av någon outgrundlig anledning var poliserna snabba och vi hann med det planerade flyget. Väl framme tog vi tåget från flygfältet till Rom i sakta mak, sedan gick vi genom centrum, passerade Via Cavour, Colosseum och Cirkus maximus på vår väg mot de södra stadsdelarna och vårt hotell i vår prisklass. Det var långt att gå, men vi såg staden, människorna, kände dofter och lukter, kisade mot solen och – var i Rom!

Efter ett snabbt ombyte på hotellet insåg vi att vi blir sena från Villa Lantes 60-årsjubileum, men lyckligtvis hade jag inte glömt genvägarna med trapporna upp mot kullen i Trastevere, vilket underlättade vår färd. Villa Lante var alltså även delvis Amos Andersons verk och idén till ett vetenskapligt, humanistiskt institut i Rom togs av honom redan 1938. Efter många om och men kunde den verksamheten i sin nuvarande form inledas 1954, och detta skall nu också vi få vara med om att fira här denna vecka (en presentation av jubileet fanns även i gårdagens Helsingin sanomat).

Snart var vi framme vid den härliga villan och kunde smyga oss in genom biblioteket till loggian, där de sena deltagarna fick sina platser. Vi hörde inte så bra, men vi kunde ändå få del av direktörens Tuomas Heikkiläs föredrag om hur man ser på humanister idag – har vi någon framtid? Av de politiska partierna är de gröna tydligast positivt inställda till den humanistiska branschen, kunde han exempelvis meddela. Andra talare var kansler Kari Raivio och professor Sixten Korkman, som även behandlade synen på humaniora och dess framtid. Det viktigaste de betonade var vikten av samarbete. Seminariet avslutades lättsammare med stipendiaten Marko Halonens berättelse om sin egen bakgrund, som fört honom hit idag. Ett lyckat seminarium, som följdes av ännu härligare möten och fri samvaro. Det var sagolikt att återse loggian och den berömda vyn över staden.

Snart var det dock dags att bege sig in till centrum igen. Mikko har inte varit i Rom förut så vi gick omkring och undrade, såg Pantheon, Piazza Navona, Campo dei fiore och Piazza Farnese. Vilken underbar dag!

Välbesökt om vetenskap och dess spridning på SKS

Än en gång arrangerades ett gratis evenemang öppet för allmänheten på Finska litteratursällskapet (SKS), denna gång om spridningen av vetenskaplig data och dess evaluering, "Tieteellisen tiedon levittäminen ja arviointi", med ca 150 pers - strålande!

Seminariet inleddes av doc. Tuomas M. S. Lehtonen, som ville påpeka att vetenskapsförlag inte längre verkar i marginalen - SKS är ett gott exempel, SLS ett annat. SKS viill göra infosprindning om vetenskap till sin främsta uppgift, fortsatte Lehtonen. 2 grupper av verk förläggs nu: utgivandet av peerrewiew:ade arbeten i serier, och allmänna verk. Är spridningen oviktig, dvs pga att det inte är lika meriterande att utge läroböcker och allmänna verk som dem i grupp 1? SKS vill motverka detta.Hela processen av spridnignen finns under samma tak: från forskning till dess spridning i form av publicering, vilket är en merit. Hur förändras allt om man utger alla böcker digitalt? Internet sprider, men medför även risker: förlorar vi också någon info på vägen?frågade sig Lehtonen. Även ett sätt att mäta forskarnas meriter, på gott och ont...

Prof. Risto Nieminen fortsatte med sitt inlägg om vetenskaplig infosprinding inom naturvetenskapernas fält: "paineet ja pedot"! Vetenskapen tillhör alla, påpekade han. Han presenterade fyra delområden för infospridning: interspecialistisk, intraspecialistisk, pedagogisk och populär. Viktigast vore att dessa samtalar. Det finns en enorm volym på att utge vetenskapliga artiklar idag, naturvetenskapliga utges 1 var 20 sekund, påpekade Nieminen. Vi fick även en kort historisk kavaldkad: 1665 grundades Philisophical Transactions of the Royal Society, på 1860-talet togs nästa steg med Nature osv. Vid mitten av 1900-talet började peerreview metoden och meriteringsaspekten kom med i bilden. Denna diskusssion är nu aktuell, och på 2000-talet kom dessutom open acess (oa) ytterligare med. Problem med oa är att författarna betalar - kan man alltså köpa en skrift? Ger det kvalitet? Riskerna för olagligheter ökar, varpå Nieminen gav ett exempel på en forskare som fick en artikel med humbug att gå igenom 157 ggr, medan 98 vägrade (29 svarade ej inom utsatt tid). Impact factor (if) diskuterades också, dvs. hur mycket hänvisnignar till verken väger för ett forum, men detta berättar dock inte om enskilda artiklars kvalitet OCH detta kan manipuleras, vilket kan kan styra utgivningen... Istället finns numera diskussion kring andra metoder, såsom 'Faculty of 1000', baserat på frivilliga som systematiskt går igenom artiklar utanför seriernas if... Referee är inte heller oproblematiskt: det finns stora skillnader i kvalitet, det är långsamt och tänk om idéer kopieras? Det finns också alternativ till detta: artikeln kan ges fort ut på webben och evalueras i efterhand, med kommentarerna synliga och inte anonyma (ger meriter). Viktigt vore att få negativa resultat också ut, även små framsteg, data och bilagor, framhävde Nieminen, som mest talade om intraspecialistisk infospridnning, endast litet om interspecialistisk eller popularisering. Han påpekade att man på 1800-1900-talet inom vetenskapen msite kontakten till publiken, som övertogs av media, men numera igen är tillbaka hos vetenskaparna via internet: genom bloggar, TeED, ScienceSlam osv. Detta är det som avses med Public Science 2.0. Mycket nyttig information kunde Nieminen alltså komma med för den hittills oinvigde - inte att undra på att publiken kommit i så stort antal på plats!

Kansler Illka Niiniluoto var följande talare och behandlade de problem som oa åsamkar. Vetenskapen har alltid varit offentlig och granskad sedan 1600-talet, betonade han också: data, metod, slutsatser i publikationerna. Vetenskapliga verk har utgivits av föreningar, universitet, vetenskapliga förlag och allmänna förläggare. Öppen data är digitalt, internet sprider det, sk. E-science tex. FinELib- Det finns olika oa: gold, hybrid och green. Vid bästa fall görs forskning lättare, detta kallas Science 2.0. Forskningens metoder håller alltså på att radikalt förändras! Gällande forskarna, ville Niiniluoto även framhäva vissa saker: man har rätt att välja det forum där man publicerar, men de bästa är ännu inte öppna och alla har inte projektstöd, alla forum ger ej möjligheter att publicera annanstans. Andra problem är också copyright, anonymitet, forskningsetik... Och hurdana business modeller behövs? Stora förläggare vill inte förlora sin vinst, påpekade Niiniluoto. Vem betalar? Forskaren eller uni? Med vilken mekanism får vissa stöd och andra ej?... Vid free access är det användarna som betalar - å andra sidan är detta samma som med pappersböcker, traditionellt.

Direktör Riitta Maijala från Undervisnignsministeriet talade härefter mer om öppen data, dess möjligheter och svårigheter. Tillgång till info är ej nytt, men 'öppen vetenskapen' nog, påpekade hon. det är ett viktigt sätt att reglera vetenskap och öka vetenskapens betydelse i samhället genom fyra pelare: sustainability, usability, access, trust. Hur kan man ännu stöda utgivningen, men hur kommer oa med i bilden? Vissa projekt har redan betat i detta länge, se t.ex. TTA. Målet är att Finland skall bli ledande med att skapa och upprätthålla oa till år 2017, menade Maijala. Strålande, förhoppningsvis.

Sista talaren var prof. Jari Ojala, historiker från Jyväskylä universitet. Han talade om casen med historievetenskapens utgivningsforum och förändringarna i dessa. På grund av att tidtabeller drog ut med de föregående talarna, fick Ojala ont om tid, men gjorde ett mycket intressant inlägg för oss historiker. I Finland samlar Juuli allt vetenskapligt som utges, vilket är ett blandat material, där historievetenskapen utgör bara någon procent. T.ex. inom historia 302 tidningsartiklar, 709 artiklar i antologier och 79 monografier åren 2011-12, fick vi höra. Journal (referee) skrivandet ökar, monografier däremot minskar sedan 2005. det är ännu viktigt att utge i hemlandet, ca 2/3 av historisk litteratur per år. Just nu är synligheten internationellt sett låg, MEN: ifall mera sammandrag etc på görs på engelska, ökar då synligheten? Troligen!! Historiker syns inte heller i if: Man hänvisar då det är relevant, historiker är ärliga - vi springer inte efter impacts!

Härefter följde en mycket intressant paneldebatt. Johanna Lilja inledde, anställd vid TSV. Hon ville föra fram att föreningarna är mycket beroende av traditioner och de vill vara sina medlemmar till lags, vilket utgör problem dock i att utgivningen blir traditionell. Den görs med talkokrafter och minimibudget med mera. Docent Jessica parland-von Essen har länge funderat på digifrågor i samhället och ville som forskare kommentera följande: varför forskar man i historia och för vem skriver man? Historiker vill även skriva för publiken, så green oa är det som Parland-von essen vill att man satsar på. Har vi börjat skriva mer för andra forskare?frågade hon sig. Detta är dels ett problem, samt det att vi är fast i narrativet, det krävs mera länkar till själva datan, vilket på något vis borde lösas, dvs förhållandet mellan datan och resultatet lyftas fram mer.

Härefter kommenterade debattörerna varandra. Man konstaterade att frågan om forskningsdatan är svår och omfattande: hur bevaras sedan datapaketen på webben som forskarna gör? Forskarna bör få råd hur de hanterar datan och bevarar den så att de inte utsätts för etisk granskning. Vill vi att forskare fokuserar på intraspecialistisk inforpsridning och journaler? Varför väger ej poplärare verk mer? Niiniluoto svarade att han hoppas att också dessa borde beaktas vid sidan av tyngre verken. Skriver folk på engelska för en mindre krets i större omfattning än förr? Numera är sållen ändå noggrannare än förr. Parland-von Essen framhävde att bloggen numera är ett forum för ny diskussion och ett nytt sätt att sprida info om forskning. Vi är ineffektiva idag, tyckte hon: ofta är problemet det att datan försvinner och många historiker kan inte förstå att datan i sig är intressant. Tanken på att ge ut det måste finnas från början, rådatan måste finnas med från början. Att publicera rådata ger inte meriter nu på samma sätt som analys och presentation av resultat, vilket ännu är ett hinder för mycket, tyckte panelen.

Tillställningen avslutades med ett kort tack av Lehtonen, som hoppades att idéerna som diskuterats idag utvecklas vidare. Jag samtycker!

Gamylerna besökte Billnäs och Fiskars

I lördags gjorde Gamylerna vid Nylands Nation en vårutflykt till Fiskars i Raseborg, beläget i före detta Pojo, i Västnyland. Ett litet, men gemytligt gäng gamylern samlades på Kaserntorget, varifrån det bar av i Ampers minibuss mot Fiskars i solens värmande sken. Som vår guide idag verkade fil.mag, historiker Kim Bjröklund, som för tillfället arbetar som fri forskare och författare i Karis. Kim steg på bussen och började genast förevisa området, som till största del är en helhet som fordom varit bruksbygd, med avstamp i Billnäs, som vi besåg från bussfönstret (bilden ovan).

I år fyller Fiskars bolaget 365 år, sedan det anrika grundandet 1649, vilket förevisades i en utställning i Kopparsmedjan, som faktiskt fortsätter utöver det utlovade 31.1, fram till slutet av april – så om ni har vägarna förbi, se den! En del vitriner visar bolagets förflutna och vissa mer eller mindre kända produkter (såsom en hårtork, en elvisp med mera!), som man tidigare producerat, medan största delen av utställningen presenterar bolagets framgångshistoria (saxen, som gått sitt segertåg världen över sedan 1967) och även de annekterade dotterbolagens (Hackman, Iittala) anrika design och mest kända produkter. Björklund berättade även om bruksdriften i utställningen, där miniatyrmodellen verkade som pedagogiskt instrument. Intressant, tyckte vi.

Efter utställningen var vi redan mycket hungriga och intog vår lunch på det anrika Wärdshuset från 1836, som serverade läcker lax på mosbädd med sallad och kaffe. Sedan var det dags att återigen ta sig ut i solen och vandra några hundra meter i Nedre bruket under Björklunds ledning. Vi besökte även den lilla utställningen i Fiskars shopen samt några andra hantverkares butiker, som stod öppna för oss i vårvädret.

Härefter tog vi oss lämpligt med vår lilla buss upp på terrasserna bakom Stenhuset och kunde se de fina trädgårdsanläggningarna bakom corps de logis-byggnaden. Härifrån var utsikten också mycket annorlunda än nere vid vägen, kunde vi snabbt se, då vi tog oss runt i den ganska omfattande bruksbyggden och Björklund förevisade diverse byggnader och berättade om deras funktioner. Efter en intressant tur också i Övre bruket, vände vi stäven tillbaka mot Karis, där vi nöjda kunde returnera vår guide till hans bil i närheten av Landsbro monumentet. Efter en soldränkt och givande dag kunde den lilla truppen glatt konstater, att detta borde göras om igen – kanske vi nästa vår åker och beser Nationens ägor i Västanfjärd, förslogs det. Varför inte? I varje fall kunde GNN nöjt tacka sin Nation för stipendiet, som möjliggjorde årets givande utfärd.

I beställningshistorikernas förlovade land - eller?

Beställningshistorikcentralen (Tilaushistoriakeskus, Tihke) och Finska litteratursällskapet (SKS) arrangerade idag ett gratis seminarium öppet för allmänheten om beställningshistoriker. Det var endast ca 20 deltagare inalles, vilket var synd, eftersom seminariet borde ha besökts av varenda historiestuderande och doktorander samt fackboksförfattare som bara kunnat slita sig ifrån. Seminariet öppnades klockan 15 av SKS:s förlagsdirektör Tero Norkola, som agerade som ordförande och även själv talade. Första talare var Tihkes Esko Laine, som vill få till stånd så god kvalitet på historiker som möjligt. Han hoppas att detta seminarium är en början på ett samarbetsprojekt mellan Tihke och SKS. Tihke har sammanställt ett häfte om hur man går tillväga och ger råd gällande beställningshistoriker, men Tihkes viktigaste uppgift är att granska manuskript. De har också ett system med mentorer samt 'round table' för att medla mellan beställaren och författaren. Informativt! Just sådan här info skulle jag ha velat ha redan för tio år sedan och inte nu, när jag gjort ett och annat jag ångrar. Minst sagt.

Norkola presenterade också SKS, som utger ca 70 nya böcker per år, som en av de största i Norden. I år firas faktiskt jubileum: första pamfletten Kultala utgavs 1834, följande år 'bestsellern' Kalevala. Förlaget har bibliskt 13 arbetare och två genren: vetenskap och allmän litteratur. Refereesystemet kan ta längre än väntat, ibland flera år, varnade Norkola. SKS gör ca 15 beställningsverk per år, kan garantera bra redaktion och bra layout, samt buffa böcker till media och försäljning. Fint så.

Härefter följde några fall. Medeltidsforskaren Anu Lahtinen (på bilden ovan) är projektledare för Raumo församlings historieverk och presenterade kort bokprocessen tillsammans med pastorn Ville Niittynen, som representerar beställaren. Verket handlar om Raumo församlings tidiga historia och startade för tio år sedan. Anu rekryterade skribenter och så småningom kommer verket ut - på hösten 2014. Omfattningen sträcker sig från medeltiden till 1600-talet och den främsta skribenten i verket är är forskaren Tuula Hochmann, men även andra forskare har skrivit kortare inlägg utgående från sina expertområden: om konst, om kyrkosång etc. Anu är tacksam för samarbetet med Tihke, sade hon, eftersom forskarna har en egen expertis och beställaren en annan, men Tihke explicit vet mest om hur historikens tidtabell och finansiering görs, hur avtal sluts etc. Niittynen fortsatte: projektet hade startat redan före hans tid i församlingen, men han beslöt att återuppväcka det hela 2007. Först var det meningen att göra boken klar 2012, men projektet körde igång på allvar först 2010, så det blev för knappt med tid. 2012 arrangerades dock ett seminarium, som genererade diskussion som kunde utnyttjas i projektet (jag har bloggat om det här). Historieverket finansieras av Raumos församling, dvs. med offentliga medel, men tillägg har även kommit via stipendier, såsom av Kordelins stiftelse. SKS kom med först i slutskedet som förläggare - för detta projekt bad man inte om offerter från olika förläggare, man ville ha en som har pondus.

Professor Martti Häikiö uppträdde som följande och hade mycket goda exempel på hur man lyckas och misslyckas att berätta, eftersom han under årens lopp både har representerat beställaren och forskaren. Beställaren har ofta för stora förväntningar, medan forskaren känner sig för bunden och i en svår situation. Tihkes råd är med andra ord att rekommendera, sade Häikiö, eftersom de garanterar en oavhängig granskning. Beställaren borde även se sig i spegeln och först och främst välja: vill man göra en bilderbok, en broschyr eller en historik? Forskningen kräver tid och den kan beräknas: 16 sidor /månad samt 1 år extra för redigeringen. Budgeten är följande: 50 % för författaren, 30 % för tryckkostnader och 20 % för förläggaren/marknadsföringen av boken. Beställaren borde även veta vilken deras målgrupp är. Författaren har förvisso även något att svara för: ärlighet, öppenhet och rapportering, men författaren har även rättigheter - till sin text och bör försvara god forskningsetik - bra forskning skall få ta tid! Det här är förvisso idealet, eftersom jag varit med om så många, många projekt, där författare för spottstyver och grafikerna hela potten, eftersom "vem som helst" ju kan skriva historia. Det var skönt att höra om detta och jag kommer att bruka de råd som Tihke delar ut på sin webbsida. Verkligen.

SKS:s förlagschef Rauno Endén talade till sist om bokp´rocessen - hur man går från idé till tryckt verk. Historiekommittén bör alltid ta kontakt med Tihke, underströk Endén, eftersom de har gått om erfarna skribenter - inga unga magistrar. Jaha. Men: en ung forskare behöver ju erfarenhet, NÅGON bok bör ju vara den första! Det var med andra ord kanske litet klumpigt sagt. Men, hursomhelst kudne förlagschefen närmare beskriva processen på förlaget och goda sidor förläggare kan erbjuda. Offerter är dock inte nödvändiga om summan är under 30000. Ansvarsfördelningen mellan beställaren och förläggaren togs även upp: beställaren vill ha en granskad form av manuset av förläggaren, beställaren svarar för bildpriser, -beställningar och abstrakter på andra språk, men förläggaren tar sedan hand om utgivningen genom en förlagsredaktör, som kollar språket och ser till att noterna är i samma form osv., och förlaget anställer en grafiker samt sköter marknadsföringen.

Efter det avslutande inslaget följde en kort diskussion. Tihkes Laine fällde en god kommentar: kanske borde historiker göras efter jubileer, så att den inte försvinner bland annat jopphejdi? bra idé, men ibland verkar det som om allt är hype då pressen skriver om det och sedan glöms det borta - jag kan ju nämna Birgitta som ett exempel. Det är inte lätt att få finansiering för projekt relaterade till henne längre, fastän det var just JUBILEET 2003 vars efterdyningar nu ses i ny forskning, mera kunskap, intressanta infallsvinklar idag. Så det är lättare sagt än gjort att göra det så, tyvärr. Några ord växlades ännu om budgeteringen: minst 15000 krävs för att engagera förläggaren. Det betyder att många mindre historiker omöjligt kan ha förläggare av den kaliber SKS representerar. Men kanske det är så, att diskussionen kring detta börjar nu? Postseminarium. Tack för en mycket informativ och fascinerande eftermiddag: SKS och Tihke, väl gjort!

Tack, Fiskars - nu fullt ös med Tmi Eva Ahl!

Min prövotid vid arkivet i Fiskars höll på att ta slut i februari, så jag ställdes inför ett val: fortsätta jobba hårt där i en trevlig och vacker miljö eller satsa på firman, som fått mycket beställningar nu i vår? Och jag valde firman, eftersom den varit min bisyssla sedan 2003 och nu och då min huvudsyssla - exempelvis nu igen för några månader framåt, då jag är engagerad i ett bokprojekt för Vanda stad och museum - dvs. med den svenska versionen av den nyutkomna, digra och välskrivna boken om Vandas medeltid av magister Tapio Salminen (se bilden). Till tack för mina fyra månader i Fiskars belönade bolaget mig med en fin kaffemugg. Här kan jag kolla alla logon sedan tidernas begynnelse, om jag råkar få tag på några antika dyrgripar. Det bästa med presenten är ju förstås att den varje dag påminner mig om mina härliga kolleger och vänner både på museet och på bolaget. Tack, det var en ära att få jobba med er! Kämpa på, vi ses senast på sommaren, då jag kommer dit med familjen!

Den sista veckan, förra veckan, i Fiskars var arbetsdryg då jag både jobbade dagtid som arkivarie och på kvällarna redan sysslade med många av firmans uppdrag. För att hinna med allt satsade jag på att bo på ett ljuvligt Bed&Breakfast i byn. Företagarna Rob och Leea satsar stort och håller på att renovera för ett fint kafé i bottenvåningen, men redan nu kan man stanna hos dem i deras gemytliga B&B, som de hyr av Fiskars bolaget. Byggnaden är från 1800-talet och var i grunden en tvättstuga, sedan har byggnaden verkat som skola och bibliotek. Rob konstaterade att den alltid verkat vara i bruk i sådana uppgifter, som det vid en viss tidpunkt funnits behov för - nu är det dags för ökad turism och dess uppgift som B&B - fint tänkt, Rob! Ovan och nedan ser ni bilder på byggnaden, som alltså varmt kan rekommenderas för den som vill övernatta i den vackra byn Fiskars (utsikten från fönstret i ett av rummen som går att hyra vetter bildskönt mot ån och "Inkopark", som fått namn av en av bolagets vd:n - antar jag, se nedan).

Min sista dag som tf. arkivarie i Fiskars avslutades med att jag deltog i öppningen av en utställning i Belgiska ambassaden. Utställningen handlar om Finlands valloner och presenterar konst, men även deras bakgrund i järnbrukens Finland på 1600- och 1700-talen. Förra veckan hade jag möjlighet att fixa lånet av några föremål från bolagets arkiv till utställningen, som förtjänstfullt byggts av Helena Miettinen, som är ordförande för Finlands valloner för tillfället och en gammal vän från Universitetet. Utställningen är öppen denna vecka och nästa - om ni rör er i Helsingfors är den att rekommendera!

Ett annat faktum som påverkade mitt beslut att satsa på firman mer var även följande: det var även ganska tungt att köra av och an till Pojo varje dag i regn, rusk och mörker (ca 3 h/dag inalles). Nu har jag mer tid för familjen igen, vilket redan nu kommer till synes i att jag inte är lika trött som i februari. Våra utdragna influensor i familjen i januari och februari gjorde mig om möjligt ännu tröttare, men nu får vi hoppas att våren snart knackar på också hos oss, med sol, värme och spirande knoppar.

Ny vind i seglen!

Med ny vind i seglen avslutar jag mina inlägg här och fortsätter med ett annat tema, likväl länkat till detta allmänna diskuterande, men med mer seriös framtoning. Jag fokuserar på att skriva om forskningen, böckerna, universitetsnätverk, konst och vetenskap och kanske mindre om hobbyn, politik och dylikt. Jag skall börja med att rapportera från mina vistelser vid Umeå universitet våren 2013. Följ gärna med mina inlägg i den nya bloggen, som är här.